Vasaloppet flyttas — är den stora nyheten andra halvan i oktober det här året…

En viktig händelse. Var och varannan dagstidning har inslag om saken. Och radion. Den som prenumererar på RSS-flöden ser rubriken dyka upp som det ser ut; lite överallt. Västmanlands Läns Tidning, Dagen (?), Norrbottens kuriren m fl. RSS betyder ju ungefär ‘förenklade syndikeringsflöden’. Media själva har ju använt sej av tekniken att ansluta sej till nyhetsbyråer så att man kan välja ur flöden från hela världen. Och när tidningarna redigerar sina upplagor är det inte alltid redigeraren har fantasi eller tid nog att ändra och göra just den egna artikelrubriken unik. Därför blir texten ’Vasaloppet flyttas’ upprepat i nyhetsmedia efter nyhetsmedia.

När jag läser rubriken dyker misstanken upp: Det beror nog på miljöhoten man läste om för nåra år sen: Att det inte blir nåra Vasalopp för våra barn, skriver man redan då i media! Det blir för varmt! Ingen snö.

– Och nu, tänker jag, kommer beskedet att man flyttar alltsammans längre norröver. Där det är tillräckligt kallt för att det ska kunna finnas nio mil med snö. Eller räcker Sverige till? Det kanske blir evig sommar även vid Treriksröset?

Nu börjar fantasin skena.

Man har ju läst om… ja, ta bara Kockums nere i Malmö! Nu står det som en DNA-spiral kvar och försöker vittna om att det kanske kan finnas historiska spår på platsen. Om en båt-industri en gång. Mot millennieskiftets kvällshimmel kunde malmöiterna skåda en gigantisk lyftkran, en bockkran, världens största. Nu är den borta. Småväxta asiatiska arbetare monterar ner kranen som numera finns nånstans i Sydkorea.

Så, vad är det som kommer att hända nu då? Med Vasaloppet? Kan man montera ner och flytta det?

Visst. Varför inte? Det är kanske nån kinesisk magnat som vill hämnas vår usla behandling av bärplockare. Lurade att i Sverige finns blåbärsbuskar som närmast kräver stegar för att rensa på bär. Enkla förtjänster. Nåra månader i Sverige och familjen försörjd för ett år framåt.

Nu kommer dom. Kineserna. På bärplockarvisum. Och monterar ner Berga by. Ja, svenska Migrationsverket är nog inte snabba som gränsmyndigheterna i Australien som skickar fuskande migranter raskt åter till sina hemländer. Även om de även där verkar åka i nån slags bungyjump fram och åter.

Nu försvinner dom: Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg, Eldris och allt vad dom heter, platserna Sven Jerring och alla storheter i radio och teve lärt oss om. Och målet i Mora. Jag kan riktigt se för mitt inre när de monterar ner skylten:

“I fäders fpår för framtids fegrar”

Det går för Fasaloppet precis fom för Folvo och Faab…

Eller som signaturen www.perpula.se försöker säja med bilden

Tja, det blir kanske ingen god jul i Trollhättan i år – 2011 – där kanske man tänker att just tomten nog flyttat nån annanstans.

Ett tips är nog bättre än andra: Till USA finns nog ingen som flyttar. Den amerikanska drömmen har svalt en burk sömnpiller och försöker dra med sej även SAAB in i den sovande världen. Men för den som synat både västerlandets och Kinas biltillverkning i sömmarna står det strax klart att inga avtal i världen hindrar teknologi att nå de långa murarna land.

Så även om det är lite förvirring på svenska bilmarknaden just nu, är det nog en liten travestering av Rolv Vesenlunds lilla tandläkarsketch som bäst träffar världen med en klockren smocka:

– Volvo Sonett är en Kinesisk bil…

En Bostad utan väggar? För, varför är det så självklart att det ska heta hemlös?

By the look in your eye I can tell you’re gonna cry. Is it over me? If it is, save your tears for I’m not worth it, you see.

Ja, jag vet, det är ju så självklart att om nu alla har börjat kalla nån företeelse för ett speciellt namn, borde kanske även jag göra detsamma. Nomenklatur är nån slags förteckning över saker som behöver ha egna namn för att tingen ska kunna hållas isär från varandra. Speciellt inom tekniken är detta viktigt, anser man i uppslagsverken, men det är naturligtvis lika viktigt överallt annars också. Om man inte vill bli missförstådd. Men varför skulle ett ord som Hemlös inte kunna ge upphov till missförstånd?

For I’m the type of boy who is always on the roam, wherever I lay my hat that’s my home, I’m telling you that’s my home.

Men ingenting är egentligen så självklart.

Det är vi som innehar nån sorts boenden som anser att det är det som ska gälla för begreppet Hem. Det kan vara villor, lägenheter, bostadsrätter, hyresrum, till och med hotellrum, husvagn, husbil eller sånt som andra skulle kalla ett fritidshus för att inte vanvördigt behöva kalla det för ruckel. Och det är det som väldigt många som av en eller flera anledningar haft, blivit av med eller ännu inte fått sitt första krypin anser passar in på den gängse beskrivningen av Hem, det som i nationalencyklopedien anses som en sån självklarhet att endast avvikelserna bestäms.

Eller är det kanske texten “… Elementet är formellt identiskt med appellativet hem och tycks som ortnamnselement äldst ha haft betydelsen ‘bygd’, ‘bebyggd trakt’, senare däremot sannolikt betydelsen ‘gård’, ‘by’. …” i ne.se som bäst beskriver det hela? Att man inte ska inskränka ett ord som ‘hem’ till enbart den lilla rumsenheten där vi hyser in och förvarar stora delar av vår integritet?

You had romance, did you break it by chance over me? If it’s so I’d like for you to know that I’m not worth it, you see. For I’m the type of boy who is always on the roam, mm, wherever I lay my hat that’s my home, mm, that’s my home.

Men den som nån gång träffat på en eller annan så kallad hemlös kan efter en tid bli lite förvånad över att de inte alls beskriver sej själva som hemlösa.

Nej, de med Bostad utan väggar har inget sånt där som vi andra kallar för hem. Men inte sällan förstår man att det inte är nån stor sak för dem. — No Big Deal, som det skulle kunna uttryckas på modern reklamsvenska.

Oh, you keep telling me, you keep telling me I’m your man. What do I have to do to make you understand?

Det vi andra – kanske är det du och jag – inte vill veta är att dom där som vi håller i utanförskap med ord som just Dom Hemlösa ibland kan slippa ur sej att de inte ger ett vitten för vårt sätt att leva.

Nja, kanske de bryr sej om våra normer när de behöver vigga en cigg eller ha ett par tjugor till en pilsner eller två eller kanske visar upp nån slags samhällsnormerad attityd om nån från socialens utbetalningsenhet befinner sej i närheten.

For I’m the type of guy who gives girl the eye, everybody knows. But I love them and I leave them, break their hearts and deceive them everywhere I go.

Det är när benen börjat wobbla och jag parkerar ned min mjukt formade ändalykt på en parkbänk, för en stunds vila med hakan mot händerna jag håller kryckkäppen med, som jag blir till ett neutrum för min omgivning. Gammal gubbe med käpp – eller kanske till och med seniltrilla när de sämre dagarna kallar på stadigare hjälpmedel – kan ignoreras och unga tjejer börjar prata högt om sånt man annars endast ser på facebook.

Och folket med bostad utan väggar kanske till och med anser att jag inkräktar på utrymmet i deras vardagsrum och låter mej därför lyssna till det ogenerade pratet dem emellan. Det är nu det börjar gå upp en talgdank: — De verkar ta mej tusan som om dom inte vill leva våra liv…? Så förtretligt! Och folkhemmet då, vill vi inte alla…? Miljonprogrammet? Blev det för många nollor i den framtidsvisionen, kanske?

Don’t you know that I’m the type of man who is always on the roam, wherever I lay my hat that’s my home.

– Dom har ett hem utan väggar, tänker jag i mitt snusförnuft, och alltså ska man byta ut ordet hem i hemlösa mot… Nej, det går ju inte, man kan ju inte kalla dem Vägglösa, det kan ju missförstås som nån sorts oönskade husdjur.

Inte heller Under Bar Himmel är speciellt adekvat; den som inte har ett hem brukar som oftast se till att få skydd mot regn och snö. Och sammanskrivningen Underbar Himmel verkar ju skjuta över målet.

Uteliggare funkar heller inget vidare, det är mer som nåt skällsord; en svenne som glömt nycklarna efter en rumlarnatt. Eller minnen från ungdomstiden när man var på hajk med scoutföreningen. Att gå brandvakt borde ju per defintion innebära att man inte ligger ner…

Kategorin får tillsvidare bli Bostad utan väggar!

Inte för att det är smartare. Men det finns säkert nån miljard männsikor på jorden som bor så 24-7, dygnet runt. Inga väggar, inget tak, inget golv, bara marken och under en bar himmel. Här i det fina landet med alla sina sociala moderniteter hittar vi dem i varutunnlar, källare, övergivna byggnader, visserligen med väggar omkring sej men men inge Assa-Abloy att säkra ägodelarna med.

– Wherever I lay my hat, oh oh, that’s my home, mm yeh, that’s my home and I like it that way, skriver en gång Marwin Gaye.

Men ingen ska påstå att alla som inte har tillgång till ett eget hem “like it that way”, gillar att ha det så, bara att omgivningarna där det finns hem med väggar, tak och golv är så ogästvänliga.

För vi andra vill ju så gärna bo i vårt lilla Nimby. Den trevliga lilla förorten med sin underfundiga akronym: Not In My Back-Yard…

Hur var det nu? Nomenklatur: nån slags förteckning över prylar som behöver ha egna namn för att saker och ting ska kunna hållas isär från varandra.

Nämnde jag att en del av oss har flyttat till Pitby: Put’em In Their Back-Yard.

Och visst låter det fint med ord som Grann-Samverkan? Åtminstone när man själv känner tillhörighet i grannskapet.

old ox

Svenska hjältar – anno – är det inte ett fattigdomsbevis att vi måste ha teveprogram för att hylla nån, för det vi alla borde vara beredda att göra varje dag?

Nu är det timmar kvar tills teveshowen drar igång…

Nej, missförstå mej inte. Det är klart att man ska ära den som äras bör. Men varför har det gått så långt att det plötsligt finns underlag för en dokusåpa om sånt som borde vara vardagsmat? Som borde vara det där som är så vanligt och alldagligt människor emellan att inget media finner det avvikande och intressant.

En insändare

Istället minns jag en insändare i vlt.se nåra år tillbaka. En skribent som verkar vara uppriktig. Tycker det är lite mycket av galor för annat än vardagshjältarna.

– Men ska dom verkligen behövas, tänker jag. — Är det numera så naturligt att gå omkring i avsaknad av civilkurage att när nån gör en medmänsklig insats, måste det uppmärksammas med ett årligt event?

Är det kanske så att det våld samhället begår på sjuka, funktionshindrade, pensionärer och arbetslösa, börjar krypa in under skinet på oss så till den grad, att vi finner den här sortens överhöghetens stigmatisering av svaga och utsatta människor för normaltillståndet? Att de som istället visar empati och medmänsklighet blivit lika udda som de personer som extremsportar med livet som insats?

Kåkfararen som vardagshjälte

Fars och mors dag är ju också såna där påhitt för att vi ska glädja butikernas dagskassor. Det blir alltid reklam och ett eller annat reportage inför dessa bägge dagar. Ibland även nån liten protest mot att det mer är ett köpmännens jippo än allvarligt menat till mor eller far. Att firandet kanske gör att det faktiskt blir synd om barn som saknar en eller bägge föräldrarna.Fars och mors dag är ju också såna där påhitt för att vi ska glädja butikernas dagskassor. Det blir alltid reklam och ett eller annat reportage på nyhetsplats inför dessa bägge dagar. Ibland även nån liten protest mot att det mer är ett köpmännens jippo än en allvarligt menad hyllning till mor eller far.

I samspråk med en gammal kåkfarare och före detta missbrukare dyker en sån där frågeställning upp. Han är så nära släkting det går att vara utan att kunna hitta släktskapet i nån DNA-sträng. Rösten den där spruckna som gamla alkoholister och storrökare gärna får. Nu i 60-åren klarar inte hans kropp starkare droger än nattvardsvinet och han gör på eget initiativ lite “samhällstjänst” och sitter i kyrkan så ofta han kan. Efter 28 år på olika kåkar har han vant sej vid att sitta stilla flera timmar i rad, påstår han.

Vi har träffats med jämna mellanrum. En dag finner jag honom på löpet till en av veckotidningarna. Tittar upp ur en byggdumper där han tillbringat natten och berättar för Sveriges herrtidningsläsare om en hemlös människas vardag. En annan gång ringer brodern, polisen, och undrar om vi har plats för honom över natten. Smitit från en permisson och skulle nu överlämna sej frivilligt till sin bror, polismannen. Han somnar på soffan i vardagsrummet, tappar löständerna i ryamattan och på morgonen sitter han med en pincett för att få bort alla strån och annat skräp, när brodern polismannen ringer på ytterdörren.

Så hamnar han i Bollnäs. Nytorkad. Jobb på skrotgård. Går på AA tillsammans med känd sångerska. Ringer och berättar. Vi träffas och han berättar om kyrkvärden han blivit bekant med. Om ungar som behöver ha sysselsättning. Vet jag nånting om idrottsföreningar, kanske? På skroten finns fyra vinterdäck på fälg om jag vill köpa. Han är noggrann med att slantarna ska läggas i firmans kassaregister. Vill hålla isär eget och andras. Har alltid gjort, påstår han. Åtminstone bland de sina. Tjuvhedern är starkare än lagböckernas fina texter, förklarar han.

MOR

På underarmen hans, får jag se en allt annat än vacker tatuering: Ett hjärta och ordet MOR. Ser verkligen hemgjord ut. Kumla, förklarar han. Nu vet jag att han bara förvarats där en eller två nätter och att det knappast är sant att han hunnit få en tatuering där. Men ministrar ljuger ju om sina CVn och jag brukar inte reta upp honom om det inte är nödvändigt. Min protest får bero.

– Mor? undrar jag.

– Jag va’ inte så gammal. Andra vändan. Nåt bryt och lite mer. Satt en dag och tänkte. Farsan och morsan va’ ju rättskaffens och så. Brorsan snut. En annan ägde maskiner. En körde taxi. Alla rejäla och rättskaffens. Börja’ fundera på hur jag själv var navlad.

– Några dar senare kom min egen födelsedag, berättar han. — Jag ringer upp mamma och tackar för att hon gjort sej besväret att föda fram mej och stått ut med allt skit jag ställt till med. Och det har jag fortsatt med. Ringa alltså.

– Det, sa morsan till mej en gång, var det enda hon kommit att förvänta sej av mej! Och att jag var den enda av sönerna hennes som tänkte på henne på sin egen födelsedag! Inte på hennes egen födelsedag, inte på hennes egna  namnsdagar och inte ens på Mors dag, utan att jag faktiskt ringde upp morsan på min egen födelsedag, inte på hennes.

– Inte för att jag ville bli grattad eller så, hade hon sagt, — men det känns så fint att bli ihågkommen utan att det är mitt namn som nån präntat på prästbetyget och nån anna som plitat in det i årets almanacka. Hon lät riktigt stolt, morsan, avslutar han sitt berättande den gången.

Nå, de är döda nu både modern och sonen.

Så kom den där dan.

Vi brukar gå till minneslunden och tända ljus på pappas och mammas respektive födelse- och dödsdagar. Jag plockar fram gravlyktor och en ask braständstickor.

– Det var igår pappa! säjer dottern och jag förstår plötsligt hur lätt det är att glömma allt som varit så viktigt.

-Vet du vad? säjer jag till dottern i ett försök att komma undan med fadäsen och berättar därpå om den gamle släktingen och kåkfararen.

Nmera får vi lov att planera in flera gravljus i vår årsbudget än vi gjort förr om åren. Det är en bra tradition, tycker jag. Man jag önskar ju att jag varit så klok att jag kommit på en sån fin sak medan min egen mamma också levde. Ett samtal bara; Tack, mamma. Tack för att du lät mej komma till livs.

Och ett tack till släktingen som till trots sitt kanske både förhärdade och förvirrade kriminella liv ändå var klarsynt nog att inse det jag inte riktigt förstått.

Så minns din mamma och pappa

Och det gör nog de allra flesta utan att just jag behöver påminna om den saken.

Men det jag vill säja är: Minns din mamma och pappa på din EGEN födelsedag. Det är hon eller han värd. En riktig vardagshjälte! Som varje dag försökt hålla dej vid liv. Som vidmakthåller livsgnistor utan att det behövs teveshower för att motivera.

old ox

Jag har nog alltid undrat vem den tror att den är som kan “bestämma” vad andra ska tycka, — Det är endast det som är modernt som kan bli omodernt, sa en gång Oscar Wilde

Och betänker man hur sånt som en gång var modernt för att senare bli omodernt och ännu lite senare modernt igen, kanske ett litet leendets löje kan skimra till nånstans inne bland näthinnans tappar och stavar när nån hävdar vad som är “inne” eller inte.

Och är det inte märkligt att just de som anser sej tillhöra intellektens storheter alldeles för ofta ser sej som nån slags likare för andra att rätta sej efter? Att viss kultur är fin och annan inte. Att viss humor är rumsren och annan inte. Om nu självinsikten är att högt intellekt är ständigt närvarande så varför brister man då i insikten om människors olikheter men ändå lika värde?

Vem är egentligen den som anser sej ha rätt att “se ner” på och kanske även stigmatisera den som “inte håller måttet”. Att “under bältet” ibland är oanständigt och ibland bara den starkt sömmade byxlinningen.

Alla har naturligtvis rätten att för egen räkning tycka om eller förkasta och att meddela sånt för sin omgivning. Men att därur försöka hävda inställningen att man har rätt att sätta en standard, är ungefär lika illa som att stämpla till brott eller försöka åsamka nån annan skada utifrån sitt eget tyckande; sprida rykten utan nån form av bevis för nån slags vederhäftighets giltighet eller ej.

En annan sida av samma mynt är naturligtvis att tvingande utsätta nån som gjort klart sin inställning i ett avseende för just det som personen ifråga uppfattar som irriterande eller vämjeligt. Men dessvärre finns ju forum som riktar sej vitt och brett och det måste bli upp till konsumenten att vara förberedd på utbud som kanske inte passar den egna smaken utan att fördenskull nedvärdera produkten som helhet.

En tanke

Under pappas kanske sista två år i livet – han närmar sej nittioåren – händer det där som tycks bli allt mer vanligt: En stroke. Men allt tycks fungera. TV-tittandet på nyhetssändningar, underhållning och program med mycket humor funkar för honom.

Allt utom talet. Ögonen och ansiktet visar att han förstår men munne kan inte formuleras kring gillandet. Istället ett litet linjerat A6-block och egenhändigt stulna blyertspennor från IKEA-varuhuset. Det blir allt mer av korsordslösande om dagarna. Välskrivning har kanske aldrig varit hans främsta skolbetyg men versalerna är fortfarande tydliga och de bokstäver han närmast alltid använt i vuxna livet. Stora bokstäver fungerar alldeles utmärkt i korsorden. Men kanske lite mindre bra när ett snabbt meddelande ska präntas på det linjerade lilla skrivblocket. Visserligen är Melins stenografi närmast samtida med fars skolgång men knappast nåt folkskolan lärde eleverna.

Snabba men underfundigt och till synes väl genomtänkta repliker kan jag ännu minnas pappa för. Ett långt liv ger ju fördelen att känna igen tillfällen när man kanske lärt ett bra talesätt eller till och med olika varianter för att lämna snabba svar vid annars nog så udda tillfällen. Han hänger upp ett par välfyllda blåbyxor på en krok på hatthyllan i hallen, tygsöljan brister och oljudet när alla verktyg, spikar och annat bråte far i golvet är minst sagt öronbedövande. Medan vi andra räds tanken att tredje världskriget nog brutit ut tittar far på sina arbetsbyxor, gör inte en min av att ta upp dem från golvet utan utbrister istället: — Det var ju tur jag hann kliva ur byxerna, annars hade jag nog slagit ihjäl mej…

Trots stroken finns humorn och den snabba uppfattningsförmågan länge kvar. Men vad hjälper snabbheten när tryckbokstäverna kantorn lärde ut i kyrkskolan tar så lång tid att pränta? Åh, vilken frustration han genomlider. Ibland nästan gråtfylld besvikelse om nån annan hinner före med ett bra skämt, kanske till och med samma roliga formulering pappas trubbiga penna nästan hunnit formulera.

Och vi lider med honom.

Ibland undrar jag om det är samma frustration som får en del människor att rynka på näsan åt somliga skämt eller inför underfundiga tankar som presenterats. Att de helt enkelt först inte förstår och när poletten slutligen faller på plats, har också alla andra skrattat färdigt eller bejakat och vad återstår då för den som inte varit snabb nog i vändningarna? Tja, kanske endast att kritisera skämtets innehåll och bärighet; det gäller ju att få över nåra av de som roats av skämtet, till kritikerns egen skara.

Så spännande det är med den nya svenskan. Hade jag resurserna skulle jag flytta till Rinkeby för att få lära alla nya ord och se hur kanske fyrtio olika språk gör allt för att förstå alla andra och hellre kopplar ett utseende till en ny rolig formulering eller ett smartare uttal än att rädas olikheten.

old ox

I almanackan läser vi 1980-talet. Ingen iPod. Ingen kalender i datorn. Ingen dator. Almanackan på köksväggen.

I åttiotalets början dör mor. Sjuttio år och tio dagar gammal. Kräftan tar henne. På födelsedagen tio över fyra på eftermiddagen säjer hon lugnt:

– Nej, nu skiter jag i det här. Adjö med er.

Minuter senare är hon medvetslös och tio dagar senare är det slut. Men hon hinner först arrangera sin sjuttioårsdag efter eget huvud.

Några år flyter undan och far fyller åttio. Har hunnit semestra ett halvår på Nya Zeeland. Saknaden efter hustrun har kanske lagt sej i någon mån.

Vi förbereder oss för flytt vid årsskiftet. En gammal skada gör sej påmind och jag får lova att operera en armbåge. Nu kommer det gyllene tillfället att be pappa om hjälp. Inte att bära men lägenheten vi ska flytta från behöver snyggas till före försäljningen. Sånt småpul gillar farsgubben. Lite färg, lite tapeter. Nån eller nåra timmar om dagen. Terapeutiskt.

Det blir ingen lång konvalecens för mej. Möjligen en chock att jag plötsligt har diabetes.

Allhelgonahelgen

närmar sej och nog ska vi väl besöka minneslunden? Tända ljus? Tänka nåra minuter på mor, på hustrun? Man gör ju så nu för tiden sedan avstånden mellan barndomshemmet och nya bopålarna ökat betänkligt. Kremering och strös för vinden i en minneslund. Och minnet odlar var och en i en minneslund nära sej själv. Varhelst man befinner sej i livet.

Hovdestalund lyser lika vackert av gravlyktor som aldrig den. En gigantisk yta framför kapellet ger de tända gravljusen som en förgrund av jordskorpans horisont att långt där borta se ljusprickarna likt stjärnorna på himlavalet. Varje prick en själ att minnas.

Bilen parkeras på gott avstånd. Inte ska man störa friden med aldrig så ljuddämpat motorljud, inte. Kvällen är kall men far promenerar vördnadsfullt med öppen trenchcoat. I slipover och halsduk löst över nacken. Blir förkyld. Några dagar senare kommer febern.

Han står på en stege på trapphusavsatsen och tippar plötsligt över ända. Slår huvudet i betongväggen. Lite blodvite uppstår. Passar bra med ett avbrott, tycker han och tänker på att vi planerat in en stunds kortspel. Nån timma senare inser vi att hans temperatur stigit och ringer sjukhuset. Det blir transport med ambulans.

Läkaren är kvinnlig och talar med finlandsvensk dialekt. Vänder och vrider på fars körkort. Tittar närmare. Pekar undrande på födelsesiffrorna. Hon tycker att nåra och sextio nog vore okej men att han fyllt åttio kunde väl ändå inte vara sanning.

– Jo, han är gammal som fan, svarar jag leende. — Jag får nog slå ihjäl honom om jag ska överleva’n!, och lägger tonvikten på ordet slå.

– Nej, gör inte det, hör vi far gnissla. — Det här gör så jädra ont så det räcker mer än väl, säjer han med febrig blick och en yvig gest mot blodvitet i pannan. Vi skrattar. Läkaren tycker det är bra att huvudet och tankarna fortfarande hänger med trots den höga febern.

Lunginflammation.

Blir inlagd. Men febern släpper inte. Jag kallas på nytt till lasarettet. Två läkare på infektionsavdelningen står och pratar avsides.

– Vi måste ändra på antibiotikan, säjer den ene medan han närmar sej. Han ser allvarlig ut men har redan fattat sitt beslut. — Köp gärna hit en back smakstarka läskedrycker, säjer han och så får det bli.

Febern och inflammationen vänder så sakteliga mot det normala. Rummet har egen ingång direkt från byggnadens utsida och jag kan fylla på drickorna enligt fars önskemål. Det är ordnat med en utväxling mellan landstingen. Han är så pass frisk att han snart måste resa till hemlänet. Jag köper en liten flaska med god whiskey han brukar gilla att smaka på och med den lilla flaskan i fickan hejdas jag i korridoren av läkaren som ordinerat ändrad antibiotika.

– Det gick ju bra, säjer han med ett brett leende och jag uppfattar hans röst som kanske en aning skrällig på det där sättet som man ibland hör från missbrukare. Jag håller krampaktigt i whiskeyflaskan. — Du förstår, säjer läkaren så med lägre stämma, — det var en chansning vi gjorde! Antingen dör han av lunginflammationen eller av för höga doser medicin, sa vi här på avdelningen, men far din har tydligen bra kondition, för han klarar sej ju galant!

Filmjölk, säjer man till mej, filmjölk är bra för magen när man ätit så här mycket penicillin. Och filmjölk finns på plats. Men nu kan vi väl fira med en lite slatt av favoritwhiskeyn, föreslår jag.

Den besvikna minen

far visar mej sedan han svalt sin fingerborgsstora whiskeyslatt är verkligen obetalbar. Att ansiktets skinn kunde börja leta helt nya vandringsleder kring ögonen och näsan är jag inte förberedd på. Whiskeyn smakar honom inte ett skvatt. Den bara bränner. Det blir istället mer läsk och fil innan dagen kommer när han kan avsluta sin whiskeyflaska hemmavid.

—

För nån månad sedan får jag in en bit glas i foten.

– Du får väl se dej för, menar hustrun och tycker det är onödigt med glas i foten.

– Inte så lätt, replikerar jag — han hade ju flaskan i innerfickan!

Det är inget bra skämt om man inte vet att förutsättningen är bilföraren som fått punktering. Men sedan vi ställt av bilen och seniltrillan – förlåt rollatorn, heter det kanske – är mitt fordon, brukar skämten vara på temat bilkörning. Parkeringsbot om man kör seniltrillan för sakta. Använd rätt fil och visa färdriktningen när du ska svänga. Gubbar med keps är livsfarliga i trafiken.

Till att börja med sväller en fot upp. Läkaren tvekar mellan nån sorts skada eller en blodpropp. På lasarettet utesluter man blodpropp men ger penicillin mot rosfeber.

Nåra dar senare hos fotvårdskliniken uppenbarar sej glasbiten när den klirrar till golvet. Först då står det klart att jag uppenbarligen fått in en bit glas i foten och att den sannolikt förorsakat infektionen. Tio dagar med antibiotika och allt ska vara ett minne blott. I minnet ingår dock att blodsockret åker jojo och den minsta ansträngning blir en snabb färd till viloläge.

Rosfebern slår ut på ett nytt ställe och jag ringer på nytt familjeläkarn. Ny sorts antibiotika skrivs ut. Dubbla doser. Jo, jag funderar allt på hur det ska se ut i statistiken när larmrapport på larmrapport visar att folk börjar bli allt mer resistenta mot penicillinerna i snart sagt hela Europa.

Efter två dubbeldoser

av den nydesignade antibiotikan inser jag att toabesöken inte på något sätt är ansträngande. Möjligen att promenerandet dit, liksom all annan ansträngning, ger andtäppa och yrsel. Drar mej till minnes instruktionerna från läkaren: Läskedrycker ska diabetiker avstå från men fil a la acidofilus är lämplig att starta upp magen med när kuren avslutas. För under tiden med nya dunderkuren fungerar inte magen som den skulle kunna.

Och när jag provar en slatt god Jameson ur flaskan till Irish Coffee-receptet inser jag att whiskey ibland bara svider på tungan.

Intet nytt ens under minneslundens stjärnhimmel.

old ox

Skivor till kaffet

Vitsigt.

På sin tid.

Kanske inte alla fikasugna nu för tiden tar just en bullskiva till kaffet. Det finns ju sånt som kanelbullar, dammsugare, cupcakes men fortfarande säljer faktiskt bagarstugorna vetelängder, även om såna kanske inte längre äts till kaffet vid just radioinspelningar. Och även skivspelandet är det lite si och så med. En tid finns trots allt CD-skivorna och man kunde fortfarande leva upp till det dubbelvitsiga med Skivor till kaffet. Numera ligger det ljudfiler i en sändningsdator att klicka fram till spelning och man har tillgång webbens alla informationer om låtars och musikers ursprung. En musikkännare behöver snart sagt inte mer än att kunna läsa innantill och människor med det charmerande savant syndrom med minnesfunktioner som hela nationalencyklopedier göre sej inte längre besvär.

Bertil Perrolf (1938-2004) sänder cirka femtonhundra program Skivor till kaffet mellan åren 1957(!) till -93 och en enkel sökning på nätet ger många träffar med olika samkväm där man fortfarande än idag – snart ett par decennier senare – låter mys- och pysfaktorn regleras med just orden Skivor till kaffet.

Lilla lokala radion

tar upp Perrolfs fallna mantel redan strax efter nedläggelsen i stora radiokoncernens programtablå. Lokal förmåga – Erland Green, som en tid spelar skivor ur egna samlingar i också lokala p4-kanalen – ringer upp den berömde herr Perrolf och får nådigt tillstånd att kopiera det ”världsberömda” konceptet.

Man kontaktar bl a servicehem, ordnar ett utbildningsavtal med ABF och programmen börjar rulla på så snart antalet kunniga i den ständigt tillväxande personalen blir tillräckligt många.

Energiske producenten Alf Johansson (1929-2008) ordnar först med direktsändning via lokalsamtalstaxa i telefonnätet. Talat ljud på gamla telefonlinjer av koppartråd låter som talat ljud på gamla telefonlinjer av koppartråd. Ibland som om alla medverkande i programmet Skivor till kaffet vore utrikeskorrespondenter på plats i Syd- eller Mellaneuropa. Erland Green ordnar med en försvarlig mängd skivor som spelas upp från radiostudion. Ditburna i äldre tiders läskedrycksbackar.

När arbetsmiljön blir för pressad för läskedrycksmedarbetarna minskar bryggerinäringen läskedrycksbackarna till en storlek för 20 flaskor inkluderande skakskydd. När de äldre läskedrycksbackarna har utrymme för 25 flaskor läsk eller pilsner och glasen får klirra fritt mot varandra utan stötskyddande mellanlägg. I dessa äldre läskeblaskbackar finns plats för många LP-skivor och 78-varvare.  (Jo, jag vet att 78-varvarna ofta kallas för stenkakor men eftersom Erland Green inte tycker om att man kallar stenkakorna för stenkakor så kallar jag dem för 78-varvare.) Hur som helst är skivfyllda läskedrycksbackar lika tunga som om man jobbar i stenbrott och av nån märklig anledning konkar omkring på stora block av 78-varvare.

Men man är självklart inte i närheten av antalet titlar i SRs grammofonarkiv.

Inspelning istället för direktsändning.

Men programmet får rykte om sej. Förfrågningar inkommer från grannlänen och kanske direktsändning via rikssamtal blir för dyrt för den lilla närradioföreningen? Hur som helst övergår man till att spela in programmen på plats. Man får nu lov att ta med sej stor, tung rullbandspelare för själva inspelandet av programmet. En mixer så man kan koppla ihop pratet med låtarna från de även medhavda skivspelarna.

I en stor mängd läskbackar medföljer nu istället Greens skivor – också det i stora mängder – ut till inspelningsplatsen. När den egna radiostudion ligger i markplan gör dock inte alla inspelningsplatser det. Därför får alla medverkande för personlig räkning god motion, långa armar och ömmande ryggar. Och för var och en som ställer förslag om att få lite bättre ersättning för bärandet av alla tunga läsedrycksbackar, påminns personalen om statsmaktens krav att ta upp jobbrelaterade fitnessprogram som löneförmån i deklarationen. (Det senare är givetvis en ren lögn men beskriver i övrigt rätt väl den rådande ekonomiska situationen.)

För lite skivor till kaffet

Dock kvarstår ju att innehållet i läskedrycksbackarna knappast är att jämföra med SRs grammofonarkiv. Man tillfredsställer långtifrån alla önskningar. Och till inspelningsplatserna känns det som av nöd att minimera konkandet på stenblock.

Lösningen blir att man låter människorna – på platserna man ska besöka – önska sina låtar minst en hel vecka i förväg. Som jag nämnt finns vid den här tiden förvisso telefonlinjer och även om det är tiden före den allomsusande webben finns trots allt fortfarande postverket med nånting som kallades brevutbärning. En nymodighet är faxmaskiner att sända musiklistorna över men långt ifrån alla ålderdomshem har införskaffat såna nymodigheter.

Nå, om inget annat, uppfylls i alla fall fler önskningar än tidigare. Låtarna börjar man föra över till bandkassetter som sparar på ryggarna. Och med antalet ökande bandkassetter och ett litet skrivet register kan allt fler låttitlar följa med ut till inspelningsplatserna utan att rygg, armar och axlar tyngs över hövan.

Förlåt, jag glömmer en sak…

För nu tillstöter fenomenet att de som önskat en låt under veckan som gick, totalt har glömt den saken när inspelningsdagen infaller! Istället kommer man under inspelningens gång med helt nya önskningar. Till och med menar att de aldrig tålt melodin eller artisten man önskat tidigare i veckan! Ofta näsvist påpekande att folket i grammofonarkivet minsann fick lov att visa lite bättre vilja att leta upp låtarna. Ibland uppstår pinsamma pauser och programledarna får problem med att själva hålla humöret uppe. Både som sagt på sej själva och därtill även på gästerna runt kaffeborden.

Vad ska man då göra?

En omstart är oftast lösningen

Men det är inte lätt, inte. Auditoriet är inte alltid välvilligt inställda. Många har sett fram mot tilldragelsen och är tillräckligt missnöjda med att inte Bertil Perrolf själv kunnat maka sej iväg till inspelningen. »Ska det va så svårt att sköta sitt jobb det? Det har minsann en annan fått gjort i hela sitt liv.«, kan kommentarerna komma.

Den här gången har flera pinsamma palavrer har uppstått. Någon är besviken, andra är upprörda. Under musiken kommer Erland Green fram till tekniken – där jag vid några tillfällen medverkar – och undrar om inte nån kan berätta nån rumsren historia. Både för att höja temperaturen och ge programledarna några minuters tid att planera det fortsatta intervjuandet. Helt oförberedd klarar man nästan aldrig att berätta goda historier på befallning. Men som en gudaskänk minns jag plötsligt en tankegång jag haft en längre tid. Millennieskiftet närmar sej, vi finns bland människor som om dom inte är just hundra år gamla, så är några av dem nära nog!

Så får det bli. Här kommer den:

Berättelsen om ett sekel och dess goda fé

Vi tänker oss tiden runt 1900. Ung körsven med häst och vagn. Plötsligt ringlar en orm över vägen. Hästen oroas. Ilsket drar körsvennen i tömmarna och stannar irriterat ekipaget. Han ska precis till att förbanna ormen när den förvandlas till en dam stående i ett ljussken och som förklarar för körsvennen:

»Jag är den goda fén. För att du var så snäll och inte körde över mej nyss när jag ringlade över vägen som en orm, får du önska tre saker. Vad du vill. Men var försiktig med det du önskar.«

Kanske man inte är så ifrågasättande år nittonhundra och ynglingen gör ett försök med en första önskan.

»Jag vill bli rik!« är det första han kan tänka på och kärran gungar till under tyngden av massor av mynt. Förundrad stirrar han på pengarna och får nästa idé: »Och så vill jag bli vacker som en dag!«. Han känner att nånting händer med ansiktet, söker upp en vattenpöl  och, javisst, han ser väldigt mycket bättre ut än tidigare. Medan han står där och beundrar sitt nya utseende får han en sista idé, tar sej i skrevet och säjer med en menande blick till fén i det att han nickar åt hästen till: »Och så vill jag ha en lika stor en som hästen min har.« Han känner i byxorna att nånting förändras och när fén ringlar bort, åter i form av en orm, lossar han linningen och tittar ner på förändringen. »Helvete, jag har ju märra idag!«

Jodå, den historian är så gammal att nästan alla hört den. Spridda skratt och jag förklarar att jag ska berätta den en gång till ifall nån redan glömt hur den börjar. Åter kommer lite spridda skratt. Alzheimer och självironi är kanske inte oförenliga. Berättelsens version 2.0 kommer här:

Nu har femtio år gått, vi är i mitten av 1900-talet, kriget är slut, landets ekonomi på väg upp:

En ung man kör ny bil på grusväg. Han ser ormen och vill inte smutsa ner bilen, trampar på hejdaren så ormen ska hinna undan. Fén uppenbaras. Unge mannen tycker situationen är märklig men att det inget kostar att försöka.

»Jag vill bli rik som tusan!« upprepar sej historian från femtio år tidigare. Bilen gungar till och den unge mannen finner sej nästan dränkt i sedlar. Kliver ur bilen och säjer: »Nu vill jag bli snygg som en filmstjärna!«. Han tittar på sin spegelbild i sidorutan och är nöjd med förbättringen. Hans tredje önskan blir nu, när han tar sej i skrevet och tittar fén menande i ögonen: »Och så vill jag han en så lång en att… att…« funderar hur han ska beskriva saken »Jo, att den räcker ända ner till marken!« Och medan fén ringlar bort i sin ormskepnad, känner han hur benen sjunker samman och att fötterna strax sitter direkt vid höfterna…

Även den varianten uppskattas. Spridda skratt inkasseras. Jag förklarar att jag för säkerhets skull ska berätta den ännu en gång så att alla ska minnas den. Jag minns inte själv om det oxå kom negativa grymtningar men det kan ju tänkas att det var personalen som fnittrade mest åt mellanaktens lilla demensskämt till åldringarna. Och berättelsens version 3.0 kommer här:

Nu idag är det ytterligare femtio år senare. Det nya millenniet är på väg att inträffa. Platsen är ett bostadsområde i utkanten av Västerås. Svensk man med turkisk bakgrund skjuter skottkärra med verktyg till kolonilotten. Ska jobba med grödorna en stund. Några dagar senare kommer vi att kunna inhandla just turkfarbrorns kålhuvuden eller zucchinis i någon av stadens livsmedelsbutiker. Butiken håller låga priser, använder inte alltid kassaregister och turkfarbrorn får ett tillskott till det lilla bidraget han knappast annars klarar sej på.

Nå, över cykelbanan ringlar ormen. Mannen håller överraskad tillbaka skottkärran. Ormen blir till fé. Tre önskningar. Ja, vad önskar han? Här i Sverige vill ju gärna vi som är infödda tro att det är i det här landet som paradiset på jorden finns. Men när han lite tvekande provar med en första önskning så säjer han:

»Jag åka hemma. Ankara!«.

Fén ordnar saken. I gamla hemstadens folkvimmel står redan fén och väntar på nästa önskan. Nu blir han mer lik alla oss andra mulliga mansgrisar:

»Jag vill många fruarna.«

Strax befinner han sej i ett eget harem. Fyllt av kvinnor. Alla ler mot honom. Förskräckt av tanken att han nu måste försörja dem alla, säjer han tydligt med sin enkla SFI-svenska:

»Jag vill, eh… hur säja? Eh… ekonomisk oberoende. Snälla damen? Du förstå?«

Medan den goda fén – åter i form av en orm -  ringlar ut mot Fiskartorget, märker mannen tydligt hur sorlet från världsstadens alla livfulla människor plötsligen upphört. Han tittar nu på skylten på dörren till expeditionen. Under stadsvapnet finner han texten; Socialtjänsten, Västerås. Bakom sej hör han en svensk myndighetsperson vars röst tydligt artikulerande, högt och ganska irriterat ropar:

»Skynda på nu! Vi har inte hur mycket tid som helst, här inte! Vi stänger strax! Hur var namnet?«.

Tjänsteförättaren skjuter fram ett skrivblock mot honom, pekar på honom, pekar på blocket, gör skrivrörelser med pennan i sin egen hand och nickar energiskt till de två orden som nu upprepas gång efter annan:

»Skriva? Namn?«.

Med blandade känslor fattar turkfarbrorn pennan. Tänker att han måste nog skriva nåt men knappast sitt eget namn. Det namnet har ju de svenska myndigheterna i registren sen tidigare.

Så kommer det sej att en och samma person får sin önskan dubbelt uppfylld och blir ekonomiskt oberoende. Får ut pengar. Dels som vanligt i sitt eget namn. Och sedan ytterligare ett namn som baserats på den tolkning en turkisktalande lärare gjort av orden turkfarbrorn skrev på myndighetens papper: Ormet Kruper.

(Den här lilla krönikan har publicerats redan tidigare 2010-05-01 men återkommer nu något redigerad map tid.)

Skattekontot kan man kolla med hjälp av sitt bankID, basuneras det ut lite överallt

Det är klart att “man” kan, tänker jag och minns tillbaka för nåra månader sen när det poppade upp nånting om att mitt bankID var på väg att gå ut.

Klickade lite förstrött på beskedet och kom strax underfund med att det kanske skulle ta nån kvart eller halvtimme innan jag kom runt med det problemet. Och kvartar och halvtimmar kan man ju alltid skjuta på framtiden. Åtminstone när beskedet om mitt utgående bankID första gången har en text som berättar att den kommer att gå ut inom kort. Kanske det stod nåt datum också men det var väl med nån månad tillgodo. Och sen hängde väl det där beskedet om att mitt bankID skulle gå ut om en månad kvar vid att mitt bankID skulle gå ut om en månad.

En tid senare slutade beskedet att poppa upp i datorn. Och vem brydde sej? Jag menar att när använde jag egentligen mitt bankID förra gången?

Tja, förmodligen var det väl förra året när jag skulle kolla mitt skattekonto om pengarna var utbetalda. Nåja, det tog mej en kvart en halvtimme så hade jag ett bankID igen.

Och skattemyndigheten har redan betalat ut pengarna men utan att de har kommit mej till del.

»Om du inte har pengarna före fredag ska du kontakta din bank!«, tycker skattemyndigheten i samma besked som att man kan kolla sitt skattekonto med hjälp av sitt bankID. Därmed har skattemyndigheten försäkrat sej om att många telefonsamtal kommer att gå till banken innan medborgaren åter vänder sej till skattekontoret på orten eller börjar leta telefonnummer till myndigheten.

Ni vet, såna där “officiella” telefonnummer som det blir allt färre av eftersom bolag och myndigheter sparar in på personal till telefonväxlarna. Så istället för att stoppa en hörsnäcka i örat och bära omkring på dect-telefonen eller mobilen och lyssna till beskedet om hur många som finns före i kön och hur länge man kan komma att få vänta, så ger man sej till tåls så länge som möjligt. De nyare telefonsvararna talar om att man kommer att bli uppringd klockan XX och yy och att man därför ska slå in sitt person- och telefonnummer så att all konversation underlättas. Men inte ens det är attraktivt.

Jag har ju trots allt bara en högst alldaglig deklaration baserad enbart på min pension. Så jag kan ju gott lugna ner mej.

Det måste vara taskigare att vara uppkörd av det där jobbsocialbidraget som löntagarna får så att arbetsgivarna ska slippa höja löntagarnas löner. Statsmakten har beslutat i sin budget att man inte behöver ha de där pengarna. Men istället för att låta bli att belasta medborgarna med ett högt skattetryck, tar man medborgarens egen peng, betalar tillbaka pengen med buller och bång så att medborgaren ska tro att han eller hon får en penninggåva till skänks av en politisk fraktion. I själva verket har det ju försvunnit en del av originalslanten eftersom dom som förvaltat den under tiden också de måste ha sin lön.

Om nån gjorde så där ute i folkvimlet – stal pengar ur folks plånböcker – och lite längre ner på gatan betalade tillbaka lejonparten, minus administrationskostnaden, skulle åtminstone de med lite juridisk kunskap låta bli att tacka och bocka och istället dra rövarpacket inför tinget. Men så gör inte en flat svensk som råkar ut för bondfångare.

Och kom nu inte med nåt trams om att inte arbetsgivare skulle använda sej av ett utrymme där bolaget kan slippa utgifter. Vem vill påstå att arbetsgivare plötsligen skulle blivit helkorkade och inte använda sej av den här gåvan som regeringen låter löntagarna betala? Varför inte arbetsgivarna skulle använda utrymmet för jobbsocialbidraget till att hålla ner löneökningarna är en rent av löjlig frågeställning, lika meningslös som att tramsa om de fysiska grundlagarna. Och om inte företagarna själva gör slag i saken så kommer de att få påskrivet av revisorn som har i uppgift att hålla koll på kostnaderna.

Men jag är ju bara pensionär. Och blir inte lurad på mer än halva den inkomst jag skulle fått om politikerna hållit sina löften från den gången jag klev in på arbetsmarknaden. Så inte känner jag mej uppkörd, inte…

Jag saknar dom långa kassaköerna på stormarknaden

Många lösa huvuden finns det

Så snart man kommer innanför dörrarna till Stora Livsmedelsbutiken finner man den märkliga väggen full av små runda huvuden som om de vore reklamen för nån teveserie. Eller reklam för kanske en spelkonsol eller nån gamebox, som det kallas när ungarna ska kostas på ännu mer av nån elektronisk fantasivärld. Ungar och ungar, förresten, det tycks vara många fult vuxna människor med påbörjade mönster av ansiktsrynkor som köper för egen räkning!

Nå. När man dragit magnetremsan eller stoppat chippet på butikens speciella medlemskort i en hållare och kanske slagit sin pinkod, ja då tänds en lampa vid ett av alla de elektroniska huvudena. Man kan nu slita loss just det huvudet från sin väggfasta kropp – känna sej lite som Men In Black på rensningsaktion bland obskyra aliens – och stoppa den i varuvagnens speciella hållare för barnleksakshuvuden. Ja, om man nu inte tillhör servicefolket åt en barnfamilj där ungarna tävlar om vem som ska bära scannern. Om inte för nåt annat så tävlar dom små därför att det lilla barnhuvudet kan sända ut en linje av strålande ljus. Som om det vore en laserpistol. Och världarnas krig just har påbörjats. Som kommen en bit upp i åren warpar man snabbt bort från barnfamiljerna för att leende beskåda dem från avstånd. Tacksamt leende – eller möjligen lite skadeglädje – för att man uppskattar att man numera slipper just den sortens ständiga och vardagliga trätor.

Heter det Skanner eller Scanner?

Jag klagar inte över att vi mer och mer skriver och pratar svängelska men ibland blir man allt bra förvirrad. Det som stavas webben kallar inte så få svenskar för Oäbben! Jag går bara och väntar på när stackars Walter döps om till Oalter, Wadköping blir Oadköping och Westerberg kallas Oästärbärj. Ja, med samma logiska självklarhet då, som att svenskar faktiskt inte sällan säjer Oiddijå när man ska uttala ordet video och Oillidtj Pipäll när man ska uttala gruppen Village People’s namn och Oänkåver när svensken egentligen menar den kanadensiska staden Vancouver. Kanske inte medvetna om att Oänkåver kan missuppfattas som ‘wank over’, vilket kanske inte skulle uppskattas av alla innevånare i staden med hockeylaget Oänkåver Kannacks. Försåvida de inte uppskattar att bli föremål för den sortens avslappningsövningar en wank over skulle kunna vara.

Skannern

Ja, jag kallar den väl – eller i det här fallet hellre skriver – ordet scanner med svenskt ‘k’ då, skannern får det bli. Första gången jag hör det ordet så är det en tevehallåa som pratar om att televisionsbolaget skannat in en gammal biograffilm för att den ska kunna sändas på bästa programtid. Då var det en förfärligt omfattande procedur som gjordes med stora maskiner.

Numera är skannern ett sånt där verktyg som ändrar personalsammansättningen i matbutikerna. Ännu så länge bara i de Stora Butikerna men det brukar ju vara så, att när utvecklingskostnaderna har amorterats av till riskkapitalbanken, så sänks priset. Nu växlar marknadsföringen till utprånglande till de stora mängderna varuhusentréer med barnhuvudväggar. När den dagen kommer, kommer säkerligen även de mindre matbutikerna och kanske även alla andra butiker att ha självskanning, färre utgångskassor, kortare köer och butikernas många kassabiträden blir strax en utdöende yrkeskategori. Några år senare kommer de enbart att kunna beskådas på museer till bakgrundsmusik av Gotländska gruppen Di sma undar jordi och Göran Ringbom sjunger låten Snabbköpskassörskan. Ungefär som när andra gamla yrken går i graven som t.ex. att fäbodjäntorna numera illustreras med kulning och vanligt folk inte längre förstår varför flickorna på den tiden sprang långt hemifrån och stod ute på vidderna och skrek konstiga ord till underliga melodier.

Jag saknar redan dom lång köerna

som en gång lärde mej att läsa den ena kvällstidningen i, för att färdigläst stoppa tillbaka den i tidningsstället och istället köpa den andra kvällstidningen för att ta med mej hem. Det är det enda smarta sättet att bli kvällstidningsallmänbildad. Vilket kanske inte har nåt stort värde och inte ens skapar nån förhöjd smarthet annat än att man lär sej komma undan hälften så billigt sett mot att köpa bägge kvällstidningarna.

Men jag får en stark släng av ågren när jag drar mej till minnes kön på lokala Ica-butiken eller Konsum-butiken den gången det begav sej. För den veckodagen när tidningen Se dök upp i tidningsstället, tog man upp och läste sista sidans krönika av Gits Olsson. Jag har alltid starkt misstänkt att mitt bedrägliga sätt mot tidningen Se – för även den tidningen återställde jag i tidningsstället så snart krönikan genomlästs ordentligt – var starkt bidragande till att tidningen Se till slut fick ge upp som papperstryckt publikation. Och därmed tvingade jag också Gits att hänge sej åt annan verksamhet än krönikor i tidningen Se.

Men det finns flera skäl att sakna butikernas kassaköer.

När det en dag brinner

i varuhuset Nisses blir det uppståndelse i byn. Det står strax redovisat i lokala nyhetstidningen Vältan att försäkringsbolaget vill återställa fastigheten och få sin trogna och tidigare så solventa kund att öppna kolonialvarubutiken på nytt. Allt som inte förstörts i branden säljs i de lokaler som klarat sej, och varorna säljs ut till vrakpriser. Självklart som brandskadat och naturligtvis utan återköpsrätt. Halva priset, är det enkla beskedet. Och när utförsäljningen påbörjas är det anställda och dom speciella saneringsentreprenörernas folk som får första tjing på allt det billiga.

Nej, jag tillhör inte nån av de prioriterade grupperna men lyckas lura ut ett tillfälle att åtminstone smita in bland de första skarorna ur den stora allmänheten. Mycket folk blir det. Långa köer blir det. Några av kunderna är uppenbarligen mer rutinerade än andra. Jag åser hur man låter en familjemedlem närmast omedelbart gå iväg och ställa sej i en kassakö medans andra familjemedlemmar kutar fram och tillbaka och fyller upp varuvagnen. En varuvagn som sakta men säkert förflyttar sej framåt till platsen där kreditkortslimit kommer att stressas.

Själv är jag lite orörlig och blir den familjemedlem som får vila mej lutad mot varuvagnen. Vi är bra två familjemedlemmar. Men i alla fall. När jag äntligen förstått att kopiera de mer rutinerade inköparna kommer jag att ställa mej i en av köerna medans hustrun far omkring som ett skållat troll. Hon fyller upp varuvagnen till samma bräddar som man annars endast ser henne göra i varuhus som Gekås i Ullared eller i tonåren när vi handlade i taxfreebutiken på färjetrafiken från utlandet. Men även om vi köpte många Toblerone på den tiden, kom vi nog ändå aldrig upp till det antal Toblerone som fått så mycket gratis bildreklam på kvällstidningarnas löp. Enda konkurrenten Toblerone har därvidlag är väl just Gekås i Ullared som ett tag höll rena världsklassen som scoop i svenska media.

Den stora välsignelsen – kön

Det är i den långsamma kön – förvisso till lite trevligt småprat med andra logistiker åt inhandlarna av brandskadat gods – som jag ser en deflorerad elektrisk mojäng. Av texten på den tomma kartongen förstår jag att detta är en enklare variant av kaffemaskin. En espressomaskin. Eller café macchiato. Som jag inte heller riktigt vet vad det är. Om jag första gången fått se det ordet på en italiensk vägskylt hade jag kanske stannat till för att få tanka upp bilen. En mack för automobiler; Mackiauto. Men till saken: stor konnässör av starkt kaffe som jag är, vet jag att två dyra stänk espresso är oförskämt gott. Jag börjar i anden se mej själv som en framtida barista, mannen eller kvinnan som kan göra gott Italieninspirerat kaffe.

Nu ska den där lilla konkava cylinder för espressobryggning som man ställer på elplattan kastas. Det är ett jädrans passande och alldeles för ofta har jag bränt mej.

Att just det här exemplaret av enkel espressomaskin avklätts sitt reklamemballage har också inneburit att delar försvunnit och jag får ner priset till hundralappen. Köper. Faktiskt kommer den kommande elektriska kaffekvarnen att bli dyrare men vad spelar det för roll? Numera är jag frälst på den där drycken som inte enbart ger intressanta kulörter till vittvätten, utan även säjs förebygga både prostata- och bröstcancer. Ända sen den dagen fnyser jag åt dom gamla urkokade glaskannorna på mathakens elplattor. Dom där glaskannorna med sitt bryggkaffe snabbt närmande sej konsistensen hos båttjära. För att inte tala om vådan att kvävas av blackt kokkaffe. Minns numera med välbehag den ständiga trätan mellan dem som inte ville överge kokkaffet och alla dom som kände sej som moderna människor när de köpte kaffebryggare med pappersfilter i julklapp åt snart sagt alla de kände.

Uppgiven

Jag har sen länge insett att jag aldrig kommer att bli nån barista. Har penningfyllt medlemskort till frekvent förekommande espressokedjas butiker och blir därför inte utan gott kaffe ens om bankens betalkort nått sin övre gräns för bankens välvilja.

Hemmavid står espressomaskinen.

Den maskin som en gång inköptes som brandskadad är sen länge utbytt mot annan. Kanske den nya är bättre. Har tryckpump som ser till att vattnet lätt pressas genom det finmalda kaffet. Men den nyinköpta kaffekvarnen tar slut en morgon när jag ännu inte vaknat och fyller kvarnen med vatten när det nog borde varit espressomaskinens tank som skulle fyllts inför dagens många övningar. Jag köper numera färdigmalt espressokaffe. Eller macchiatokaffe. Har lärt mej att kaffe ska kunna smaka fruktigt. Inte för jag vet vad det betyder men jag har i alla fall koll på vad som behöver säjas.

Jag känner mej för osäker för att bjuda på en amatörbaristas skapelser till främmande på besök. Men nästa gång det är dags för inköp ska det bli en espressomaskin med baristakurs som tillbehör.

Då och då funderar jag över hur livet skulle ha gestaltat sej om det aldrig funnits långa kassaköer med tid för samtal och reflexioner. Skulle jag då aldrig fått in sex dagliga koppar starkt och fruktigt espresso i vardagsrutinen? Tänk vilket fattigt liv man skulle levat. Och hur går det för barna? Hur många livsavgörande vändpunkter kommer de inte att missa nu med självskanningens korta kösamhälle.

Gits Olsson och en måndag

Gits – Stig Oscar – Olsson (1925-85), den ömsinte och inkännande kåsören i tidningen , så som han ofta beskrivs i t ex Nationalencyklopedin. För visst har man kommit nånstans här i livet om man får sitt namn inskrivet i NE? Det är kanske en bit på väg mot nåt stort pris. Kanske att just inte Nobelpriset nån gång varit eller är aktuellt för Gits Olssons samlade verk men bara att finnas med i ett stort uppslagsverk?

När nyheten gång når oss inbitna Se-läsare att tidningen ska lämna jordelivet, känner åtminstone jag ett styng av skam. För egentligen har jag ju konsumtionsmönstret som kanske bidrar till nedläggandet. Jag är säkert inte ensam. Ni vet: man tar en av de två kvällstidningarna, läser så mycket man hinner i kassakön i livsmedelsbutiken, och när det inte längre finns nån återvändo ställer man tillbaka tidningen men köper med sej den andra hem.

Men inte de där dagarna när tidningen Se utkommer. Då kan det vara den tidningen man tar med sej till kassakön, slår upp baksidan och hinner lagom igenom Gits Mummel i kön. Och dessvärre blir den tillbakaställd till förmån för nån av kvällstidningarna. Eller bägge kvällstidningarna. Det är ju trots allt viktigt att hålla sej ajour med dom dagsaktuella nyheterna.

Så är jag kanske en av orsakerna till att försäljningen av Se börjat gå bara sämre och sämre? Hoppas jag förgäves på att jag bara är en av många som gör på samma sätt? Eller är alltsammans egentligen helt och hållet Gits Olssons fel: Att hans briljanta kåserier får allt annat i tidningen Se att verka så oviktigt att man hellre väljer dagens Exet eller Pravda att köpa och bära hem?

Jag minns faktiskt quintessensen av flera – snarare ganska många – av Gits Mumlanden. Men en av dem särskilt väl. Den har fått ingå som divergent när jag ibland berättar en liten anekdot där knorren är en politisk baksmälla. Gits och tidningen Se är en sån där bra ingång när man träffar folk i rätt ålder. En slags kvalitetsstämpel för rumsren humor. Nästan som Albert Engström och tidningen Strix som fortfarande dyker upp som frågor i teves eller radions olika quizzprogram.

Än så länge är synapserna i full funktion och kommer det en diskussion med rätt triggning så är jag strax igång med ett: Apropå det ja, kommer ni ihåg Gits… Men det kan ju vara bra att skriva ner lite stolpar en gång för alla. Att ha när det limbiska systemet börjar småslumra…

Eh… Var var jag nu…

Gits Olsson, var det ja.

Google. Frågar efter Gits.

Hoppsan, nån håller igång en hemsida – gitsolsson.se – och påstår att alla Mummel kommer att matas in. Han har mumlat mellan åren sextiotvå till åttioett, den gode Gits. Jag börjar bakifrån och ser om jag hittar ”mitt” kåseri. Åttioett, arton nummer. Inte där. Nittonhundraåttio då. Å herrejävlar, femtioen nummer! Det här blir jobbigt det, ska jag verkligen hålla på med det här?

Jobbigt och jobbigt, det är det kanske inte, men man vill ju så gärna läsa dem allesamman, inte bara snabbt scanna alla mumlen… Å sånt tar tid.

Sjuttionio nej, sjuttioåtta nej. Mumlet handlar om att Gits har nån skrivartorka men får en ny historia i postgången. Sjuttiosju; jävlar femtitvå nummer men nej, inte där heller. Sjuttiosex – snygga bilder – nej. Så kommer den i nr 6, 1975, pris 2:85! Måste allt ta och prata med facket om det här: 1975 hade jag alltså inte råd med att köpa en veckotidning för 2:85?

På tidningens framsida finns rubriken: ’Hon vill ge sex till alla sjuka’. Om inte annat så kan man ju nu börja förstå varför sjukskrivningstalen har ökat så mycket dom senaste trettifem åren. Vem vill inte bli sjuk när det finns såna behandlingsformer?

En ny historia på stan. Så heter Mumlet jag letat efter. Inte ett ord om idétorka. Men jag brukar improvisera och hitta på: jag har säkert använt en vinkling för att kunna få berätta. Är man pratkåt så är man.

Men Gits Olsson har fått histioran per post. Så långt hade jag rätt. Och Mumlet är ju ett utmärkt exempel på serendipitet; När man hittar saker som kanske inte var just det man sökt men som lika förbannat blir väldigt trevligt och bra. Om Gits Olsson var en kåseriernas Kajsa Wargh och man tager vad man haver, blir det här frittatan när man inte har rätt ingredienser till omeletten: Man kan i princip slänga i dom rester som ligger och skräpar…

En ny historia på stan

En engelsman vill bli amerikan. »Går bra det, men då måste en tredjedel av hjärnan bort!« får han som svar

(Historieberättaren gör här bäst i att invänta ett litet skratt. Några kan tycka att detta är historiens verkliga höjdpunkt.)

»Det är okey!« tycker engelsmannen.

(Härvid kan berättaren vänta sej ett fniss eller ett skratt nummer 2. Speciellt om irländare finns i publiken.) (Nå, vi fortsätter):

Under operation sker ett misstag, istället tas två tredjedelar bort och alla är spända på vad som nu ska hända. Plötsligt sätter sej engelsmannen käpprakt upp och säjer:

»Morrn da!«

(Punchline och skratt nummer tre. Finale på själva historien Gits fått ta del av från en läsare i Ljungskile.)

Men hos Gits Olsson – året är alltså 1975 – är inte livet lika enkelt. Han har nu planterat historian hos några få och får bra respons. Nån får upp frukostgröten i näsan, andra råflabbar i grupp, och nu får historien sitt eget liv. På nytt och på nytt under dagen får nu Gits tillbaka den Nya historian på stan som han allteftersom börjar bli rätt så trött på.

På kvällen pendeln hem till förorten. Kåsören drar ner hatten och klämmer sej ner mellan två madammer. Efter en stund lutar sej den ena madammen fram och berättar för den andra om den nya historian som går på stan! Just det, den om engelsmannen som vill bli amerikan. Kirurgen slinter och för mycket av hjärnan extraheras. Efter operationen, påstår nu madammen, vaknar mannen upp och säjer »Måndag!«. Gits avslutar Mumlet med sin egen gråt-skratt-attack, sittandes mellan madammerna.

(För Mummelläsaren dags för skratt nummer fyra, och veckans stora Mummelleende och som vanligt förhoppningen att sånt förlänger käften.)

Nu går åren. Den ligger där, berättelsen om engelsmannen, skvalpar runt och låter sej berättas närhelst det behövs. Knorren är nu Gits lilla extra tillägg. Jag antar jag inte är ensam om att ha lagt den på lager bland andra såta alster.

Ett decennie senare. Omkring -85 och ett otäckt drev i medierna.

HSB-chef snyggar till lägenheter åt sina nära och kära men bosparare betalar. HSB har – som alla andra i bostadsbranschen – finansiella problem och granskas av bl a journalisten Bim Enström. Bim byter arbetsplats till TV4 och man uppdagar att nu istället Bim Enström granskas – infiltratörer spionerar på henne – och att uppgifter läcker ut som skulle kunna skada henne.

Så hittar man sambandet. HSB har samverkar med en annonsbyrå. I byrån finns person som hjälpt till. Anskaffat privatdetektiv att efterforska om inte journalistens integritet skulle kunna ifrågasättas. Annonsbyråns namn?

Annonsbyrån Måndag.

När det här avslöjas har Gits gått ur tiden. Och lika förbannat kan man få sej ett nyuppdaterat Mummel-fniss! Det är ett gott tecken på gångbarhet. Att bäst-före-datumen ibland aldrig infaller…

Tack Gits.