By the look in your eye I can tell you’re gonna cry. Is it over me? If it is, save your tears for I’m not worth it, you see.
Ja, jag vet, det är ju så självklart att om nu alla har börjat kalla nån företeelse för ett speciellt namn, borde kanske även jag göra detsamma. Nomenklatur är nån slags förteckning över saker som behöver ha egna namn för att tingen ska kunna hållas isär från varandra. Speciellt inom tekniken är detta viktigt, anser man i uppslagsverken, men det är naturligtvis lika viktigt överallt annars också. Om man inte vill bli missförstådd. Men varför skulle ett ord som Hemlös inte kunna ge upphov till missförstånd?
For I’m the type of boy who is always on the roam, wherever I lay my hat that’s my home, I’m telling you that’s my home.
Men ingenting är egentligen så självklart.
Det är vi som innehar nån sorts boenden som anser att det är det som ska gälla för begreppet Hem. Det kan vara villor, lägenheter, bostadsrätter, hyresrum, till och med hotellrum, husvagn, husbil eller sånt som andra skulle kalla ett fritidshus för att inte vanvördigt behöva kalla det för ruckel. Och det är det som väldigt många som av en eller flera anledningar haft, blivit av med eller ännu inte fått sitt första krypin anser passar in på den gängse beskrivningen av Hem, det som i nationalencyklopedien anses som en sån självklarhet att endast avvikelserna bestäms.
Eller är det kanske texten ”… Elementet är formellt identiskt med appellativet hem och tycks som ortnamnselement äldst ha haft betydelsen ”bygd’, ”bebyggd trakt’, senare däremot sannolikt betydelsen ”gård’, ”by’. …” i ne.se som bäst beskriver det hela? Att man inte ska inskränka ett ord som ”hem” till enbart den lilla rumsenheten där vi hyser in och förvarar stora delar av vår integritet?
You had romance, did you break it by chance over me? If it’s so I’d like for you to know that I’m not worth it, you see. For I’m the type of boy who is always on the roam, mm, wherever I lay my hat that’s my home, mm, that’s my home.
Men den som nån gång träffat på en eller annan så kallad hemlös kan efter en tid bli lite förvånad över att de inte alls beskriver sej själva som hemlösa.
Nej, de med Bostad utan väggar har inget sånt där som vi andra kallar för hem. Men inte sällan förstår man att det inte är nån stor sak för dem. — No Big Deal, som det skulle kunna uttryckas på modern reklamsvenska.
Oh, you keep telling me, you keep telling me I’m your man. What do I have to do to make you understand?
Det vi andra – kanske är det du och jag – inte vill veta är att dom där som vi håller i utanförskap med ord som just Dom Hemlösa ibland kan slippa ur sej att de inte ger ett vitten för vårt sätt att leva.
Nja, kanske de bryr sej om våra normer när de behöver vigga en cigg eller ha ett par tjugor till en pilsner eller två eller kanske visar upp nån slags samhällsnormerad attityd om nån från socialens utbetalningsenhet befinner sej i närheten.
For I’m the type of guy who gives girl the eye, everybody knows. But I love them and I leave them, break their hearts and deceive them everywhere I go.
Det är när benen börjat wobbla och jag parkerar ned min mjukt formade ändalykt på en parkbänk, för en stunds vila med hakan mot händerna jag håller kryckkäppen med, som jag blir till ett neutrum för min omgivning. Gammal gubbe med käpp – eller kanske till och med seniltrilla när de sämre dagarna kallar på stadigare hjälpmedel – kan ignoreras och unga tjejer börjar prata högt om sånt man annars endast ser på facebook.
Och folket med bostad utan väggar kanske till och med anser att jag inkräktar på utrymmet i deras vardagsrum och låter mej därför lyssna till det ogenerade pratet dem emellan. Det är nu det börjar gå upp en talgdank: — De verkar ta mej tusan som om dom inte vill leva våra liv…? Så förtretligt! Och folkhemmet då, vill vi inte alla…? Miljonprogrammet? Blev det för många nollor i den framtidsvisionen, kanske?
Don’t you know that I’m the type of man who is always on the roam, wherever I lay my hat that’s my home.
– Dom har ett hem utan väggar, tänker jag i mitt snusförnuft, och alltså ska man byta ut ordet hem i hemlösa mot… Nej, det går ju inte, man kan ju inte kalla dem Vägglösa, det kan ju missförstås som nån sorts oönskade husdjur.
Inte heller Under Bar Himmel är speciellt adekvat; den som inte har ett hem brukar som oftast se till att få skydd mot regn och snö. Och sammanskrivningen Underbar Himmel verkar ju skjuta över målet.
Uteliggare funkar heller inget vidare, det är mer som nåt skällsord; en svenne som glömt nycklarna efter en rumlarnatt. Eller minnen från ungdomstiden när man var på hajk med scoutföreningen. Att gå brandvakt borde ju per defintion innebära att man inte ligger ner…
Kategorin får tillsvidare bli Bostad utan väggar!
Inte för att det är smartare. Men det finns säkert nån miljard männsikor på jorden som bor så 24-7, dygnet runt. Inga väggar, inget tak, inget golv, bara marken och under en bar himmel. Här i det fina landet med alla sina sociala moderniteter hittar vi dem i varutunnlar, källare, övergivna byggnader, visserligen med väggar omkring sej men men inge Assa-Abloy att säkra ägodelarna med.
– Wherever I lay my hat, oh oh, that’s my home, mm yeh, that’s my home and I like it that way, skriver en gång Marwin Gaye.
Men ingen ska påstå att alla som inte har tillgång till ett eget hem ”like it that way”, gillar att ha det så, bara att omgivningarna där det finns hem med väggar, tak och golv är så ogästvänliga.
För vi andra vill ju så gärna bo i vårt lilla Nimby. Den trevliga lilla förorten med sin underfundiga akronym: Not In My Back-Yard…
Hur var det nu? Nomenklatur: nån slags förteckning över prylar som behöver ha egna namn för att saker och ting ska kunna hållas isär från varandra.
Nämnde jag att en del av oss har flyttat till Pitby: Put’em In Their Back-Yard.
Och visst låter det fint med ord som Grann-Samverkan? Åtminstone när man själv känner tillhörighet i grannskapet.
old ox
