Arkiv

Jag har en strålande affärsidé åt Svenska Kyrkan

Idén har grytt under en längre tid men plötsligt om morgonen denna dag flödade bägaren över och under några minuter rafsade jag ner mina tankar (först i ett mejl till en släkting men sen kom jag att tänka på dennna plats.)

 

1. Sälj alla koppartak.
2. Ersätt med solfångare (Så stora som kyrkorna är borde det bli energi över att sälja.)
3. Konvertera hälften av sittplatserna till vandrarhem; sk ”Apostlarum’!
4a. Öppna soppkök i konkurrens med lunchrestauranterrna.
4b. Alternativt Christ Espresso Bar med munkar som serverar karakteristiska bakverk a la lyckokakor med inbakade budord under namnet Do Not.
5. Byt ut orglarna mot orkesterdike.
6. Anställ storbandsensambler och en avdelning för teve-produktion.
7. Inled ett samarbete med Christer Björkman och Melodifestivalen.
8. Öppna SMS-nummer för röstning om inte bara Melodifestivalen utan även veckans predikan, bästa präst, komminister, biskop, dop och bröllop. (Varav fem spänn för varje samtal blir nya kollekten.)
9. Inför biktstol med hemlig kamera.
10. Utöka prästutbildningen med kurs för sommelierer och kör nattvarden som kombinerad vinprovning. (Måhända även Do Not’s istället för oblat)
11. Samt anmäl mej för Blasfemi och ge mej livstids fängelse så att jag kan sluta snegla på nollorna i kuverten från Pensionsmyndigheten.

(kl 05.05 om morgonen tog min fantasi slut.)

På riksnyheterna säjer dom att en blivit slagen med ett järnrör, en tjej fått laserstråle i ögonen och att bilar brinner för fullt…

Det är klart man blir lite nervös

när man lyssnar på ekonyheterna klockan 5, alltmedan dojorna åker på, ryggsäcken svingas upp och skopåsen plockas upp från golvet. Skopåsen är egentligen en liten väska och under en tid var det katten Nisses sovplats.

OK. Järnrör slåss man med i Köping, sjuttonåringen med laserpekaren är anhållen och pekaren beslagtagen och nån bil har jag inte. Jag antar att bilpyromanen redan är hemma och har somnat med en ful fläck i sina kalsonger och att vi kanske snart kan få läsa att han är på väg att adressändra till samma ställe som pojken med laserpekaren.

Jag passerar över Östra Ringvägen – det är några minusgrader ute så jag håller upp takten – och tar mej in i Kopparlunden. Har enbart med mej passerkortet till Member 24.

Nej, jag är inte först eller sist eller vad man ska säja så här nåra minuter efter fem om morronen. Klär om och börjar gå på upptäcktsfärd. Värmer upp på en löpmaskin. Tabellen säjer att sextioåringar ska upp i kanske 120-130 i puls. Så är det dags att hitta maskiner som passar för mina syften. Dels för ryggen och inte minst benen, så att jag klarar av att stanna när jag börjat få upp farten… :)

Det är för nedrans dråpligt. Jag har inte kunnat ta ett joggingsteg eller ens ett snabbt steg på kanske fem år och när jag äntligen får fart på stjälkarna viker sej knäna när jag försöker tvärstanna! Som väl är är det en vägg i vägen första gången men andra gången är det hunden som petar mej med nosen i ena knävecket och får mej att stupa ner i en vattenpuss bredvid gångbanan. Jag ryter åt hunden. Sen förstår jag att hundstackarn inte kan rå för att jag är vanställd…

En timma senare går jag hemåt. Hör samma nyheter en gång till. Tar emot hunden och vinkar av hustrun…

Nej, just nu mår jag så bra att jag inte har lust att väga mej… Sover en stund istället…

Biggest loser. Det är rent fantastiskt hur mycket man kan banta. Men min förra fru var nog värst…

Med batteribyte

blir inte bara pacemakern som ny. Det visar sej nu att vågen har en massa funktioner jag inte riktigt förstått. Eller förstår. Den kan mäta kroppsfettet, den jäkeln, huvva så hemskt!

Varför köper man en sån infernalisk sak? Tänk en gammal hederlig decimalvåg eller ett Bessman.

Det där med BMI lär jag nån gång för länge sen att räkna i huvudet. Men struntat i att bry mej om.

– Det ska va gôtt å leva, sjöng revygänget i väst. Men nu är det inte det längre.

Vågen säjer att jag väger 120,1 kilo och att kroppsfettet ligger på 37,1%. Sure. Övervikt vid >25%. Det finns som väl är ingen kolumn för smällfet…

Nu gäller det att ta bort kilon. Om jag så ska dö på kuppen. En fjärde infarkt är nog inte att rekommendera.

– Min förra fru var nog värst när det gäller bantning

brukar jag skämta om. — Har du verkligen varit gift tidigare?, finns ibland nån som undrar och om jag inte lyckas hålla masken är jag rökt.

– Hon gjorde sej av med 140 kilo onödigt fläsk på fem veckor!, fortsätter jag annars skrönan.

Förhoppningsvis frågar nån nånting eller undrar bara: — 140 kilo?

– Jo, fem veckor. Det var tiden det tog för skilsmässan att gå igenom.

Plötsligt dök vikten med 12 pannor! På nåra timmar bara. Hur f-n gick det till?

127,1 ↓ 115!!!?

Nej, det är naturligtvis inte sanningen.

När det begav sej såg jag närmast anorektisk ut vid pass 105. Eller var ”deffad” som man sa på den tiden.

Det var när utesäsongen började och man tvingade sej ner genom viktklasserna för att orka ta en plats i laget, det.

Så slutade jag helt med idrottandet, gick tillbaka till skolbänken och vips stod vågen på 140! Försökte kanske tänka mer med förståndet och mindre med smaklökar och hjärnans eviga tjat om hur viktiga kolhydraterna är man ska söka medlemsskap i Mensa!

Nåja. Under en följd av år mår jag ganska bra med en vikt runt 119.

Nu när det är dags för att  ta sej samman och få tillbaka lite av muskler och kondition, reflekterar jag inte närmare över att vågen stannar på hela 127. Tja, vad säja? Jag ser ju fläskhänget som får naveln att se ut som Munch’s Skriet! Så varför inte?

Så ser jag den lilla symbolen som påpekar att vågens batterier skulle kunna vara i bättre kondition. Dom oxå!

Jag rusar iväg till ortens vuxendagis. Måste införskaffa nya batterier. 2 st lithiumbatterier ska det vara. En liten lapp i fickan med beteckningen cr2032.

25 spänn styck! Men köper jag fem stycken är priset 58 riksdaler för alla fem! Hur är det nu? Blir jag lurad av det här? Dom där tre batterierna som blir ”över”; kommer jag nånsin att använda dom? Nåja, jag köper alla fem. Vänder hemåt för att kalibrera maskinen. För visst är det en maskin när den går på batterier?

De magiska 119

Nu stannar vågen på under 120… OK, 115 kg är väl att hoppas för mycket men det känns heller inte helt fel att utan ansträngning ha tappat sju kilon!

– Smart drag, det där, tänker jag stilla. När batterierna börjar ta slut så börjar vågen skena! Uppåt! Det får naturligtvis den viktmedvetne att kolla lite extra på vågen. Vilket alltså inte jag gjort!

Det får gå nåra timmar. Hustrun kommer hem. Även hon får prova vågen. Det verkar stämma. OK, nu får noterandet anstå till morgondagen. Ny kula imorgon bitti!

Tänk så mycket besvär jag gjort mej bara för att kunna sluddra på målet med min vikt. Att 20 stone är ganska exakt 127 kilo finns inte många svenskar som vet. Sedan vi slutat räkna med bråk i skolan — även om det fortfarande bråkas en hel del där —  finns knappast nån som kan räkna i huvudet på hur mycket ett åttondels ton är. Det blir 125 pannor, det. Men  nu väger jag inte ens hundratjugo.

Fan vad trist det är när man inte får stöd av matemaktiken…  :D

Punktering? Men såg du inte…? — Äh, den j-n hade flaskan i fickan…

Psst

 

eller Flat screening the road som det också skulle kunna heta. Jag menar bara att det numera är så populärt med flat screen. Vem vill ha en tjock-teve när det finns flat screen? Så, det ligger väl i tiden att vilja få bort tjockmagen. ”För en bra abdomen är det inte fel med lite adhd!” är kanske numera vad doktorn säjer när det där med ett äpple om dagen blivit passé.

Men nu gällde det ju påkörda flaskor. Dom är rena döden. 

Flaskorna.

Men när jag får min fotskada måste det i alla fall ske inomhus. Så det kan inte ha varit utomhus, bildäck och påkörning av person.

Visserligen brukar jag lägga omkull tomma flaskor eftersom talesättet att ”lik ligger ner” passar synnerligen väl i det fallet men jag kan inte påminna mej att vi på många år haft trasiga flaskor liggandes på golvet i vårt hem. Så var den orena glasbiten kommit ifrån vet jag faktiskt inte. Men på nåt sätt tar den sej in i foten.

Ny fotvårdare

den här gången. Jag pratar på i vanlig ordning. Det blir ett avbrott när hon påpekar att en glasbit trillat ner på golvet. Tar upp den med en ogillande min. Noterar i journalen.

Familjeläkarna har upphandlat. Min förra fotvårdare Marie har inte ens brytt sej om att lägga en offert. Rykten går fort om hur dåligt betalt det kan bli när de olika familjeläkarföretagen upphandlar. Den nya fotvårdaren håller ett strikt schema. En patient i fotbad, en under behandling och den tredje perioden är avslut, betalning och bestämning av ny tid.

Tja. Vad ska man säja. Det blir förmodligne mer vård om jag pratar mindre. Å andra sidan är det kanske lite chic’t att ha en av glas, nästan en askungefot.

Uppdaterar inloggningskortet hos Member24. Det är klart att man måste göra som alla andra…

Gå på nåt slags gym… :)

Hustrun har börjat på Friskis & Svettis…

För egen räkning har jag räknat med att jag har slutat med allt sånt där. En tid i världen har jag åtta träningar i veckan, tränar ett ungdomsgäng och spelar därtill matcher. Det blir lätt så mycket. Det blir så mycket att man tröttnar. Åtminstone är det vad jag gör.

Tröttnar.

Men jag har ju passerat trettio med marginal och fortsätter döma en tid. Men sen är det inget roligt längre.

En dag trillar jag ner under pågående arbete och landar på ländkotan. Inte så märkvärdigt. Då. Går till en kotknackare. Får hjälp.

Åren går igen, femtioårsdagen passeras och nu gillar inte ryggen det jag gjort. Eller inte gjort. Ont. Röntgen med magnetkamera. Sjukskriven. Morfin. Utan arbete. Käppar och till sist seniltrilla. Magen växer.

Innan det vänder upptäcker jag att morfinet åtminstone fått mej att sova och att börja läka. Annars har det gett mycket av hybris och glömska. Morfinet. Jag slutar med mår-fint-tablettandet.

Får skäll av hjälpmedelscentralen för att jag går för länge med rollatorn innan jag kommer in för renovering. Av Karl-Oskar. Som seniltrillan faktiskt heter.

Nu är det dags att vända neråt. 127,9 ska ner till i alla fall 110. Nu väger jag alltså mer än ett åttondels ton! Eller 20 stone som engelska måttet säger! Man måste ju se framåt. Att väga för tungt kan ju innebära att ingen finns som orkar bära kistan som karlen inuti begravningskistan bar strax innan han kola vippen… :o

Många dagar gick det,,,

… innan jag förstår om det här är viktigt eller inte.

Det är någon vecka före julen 2011

och på nåt sätt bestämmer jag mej för att trampa på en flaska… Det finns ju en gammal kul oneliner om att man fått punktering på bilen därför att man inte såg flaskan personen hade i innerfickan…

Men man får inte punktering på foten. I alla fall inte på samma sätt som med bilen. Dessvärre har jag fått en släng av folksjukdomen diabetes och med lite nedsatt känsel är inte trampandet i lite glas nån grej som jag ens märker av! Det jag upptäcker är en dag med plötslig feber och konstiga utslag på foten.

Läkarbesök för vidare befordran mot centrallasarettet för undersökning huruvida jag kanske fått en blodpropp. Nej, men rosfeber, och ett recept på Kåvepenin, dvs antibiotika.

Vill bli fin inför julen och går till fotvården. Det säjer bara ”klick” (eller klirr) när en glasbit trillar ner på golvet. OK, nu vet jag ju bättre; blodproppen var en glasbit…

En tid senare och jag får nya utslag. Läkaren konstaterar att jag fått fel antibiotika och sätter mej på en dubbel kur med en sort jag inte kan namnet på (flucloxacillion). Efter dessa penicillinkurer känner jag att stjälkarna inte längre bär mej! Har skaffat mej ett kort på ett gym – Member 24 – men inte kunnat använda det pga min askungefot.

– Nu jävlar är det dags…, tänker jag…

Men inte. Jag är så wobblig att jag inte vågar gå in till maskinerna. Istället börjar jag med att fästa vikter på hand- och fotleder, ta fram kryckkäppen och börjar gå ut på långa promenader. (Ofta tillsammans med hunden Atlas…)

Så nu börjar jag om. Idag, den andra april (den första april kunde ha blivit för skä’mtsamt!) och på sidan ”Fläskpress 24seven” ovan har jag börjat notera lite (o)roliga siffror… Kul är det inte…

Nu måste jag först uppdatera inloggningskortet på gymmet… Hörs om nåra timmar…

Vasaloppet flyttas — är den stora nyheten andra halvan i oktober det här året…

En viktig händelse. Var och varannan dagstidning har inslag om saken. Och radion. Den som prenumererar på RSS-flöden ser rubriken dyka upp som det ser ut; lite överallt. Västmanlands Läns Tidning, Dagen (?), Norrbottens kuriren m fl. RSS betyder ju ungefär ‘förenklade syndikeringsflöden’. Media själva har ju använt sej av tekniken att ansluta sej till nyhetsbyråer så att man kan välja ur flöden från hela världen. Och när tidningarna redigerar sina upplagor är det inte alltid redigeraren har fantasi eller tid nog att ändra och göra just den egna artikelrubriken unik. Därför blir texten ’Vasaloppet flyttas’ upprepat i nyhetsmedia efter nyhetsmedia.

När jag läser rubriken dyker misstanken upp: Det beror nog på miljöhoten man läste om för nåra år sen: Att det inte blir nåra Vasalopp för våra barn, skriver man redan då i media! Det blir för varmt! Ingen snö.

– Och nu, tänker jag, kommer beskedet att man flyttar alltsammans längre norröver. Där det är tillräckligt kallt för att det ska kunna finnas nio mil med snö. Eller räcker Sverige till? Det kanske blir evig sommar även vid Treriksröset?

Nu börjar fantasin skena.

Man har ju läst om… ja, ta bara Kockums nere i Malmö! Nu står det som en DNA-spiral kvar och försöker vittna om att det kanske kan finnas historiska spår på platsen. Om en båt-industri en gång. Mot millennieskiftets kvällshimmel kunde malmöiterna skåda en gigantisk lyftkran, en bockkran, världens största. Nu är den borta. Småväxta asiatiska arbetare monterar ner kranen som numera finns nånstans i Sydkorea.

Så, vad är det som kommer att hända nu då? Med Vasaloppet? Kan man montera ner och flytta det?

Visst. Varför inte? Det är kanske nån kinesisk magnat som vill hämnas vår usla behandling av bärplockare. Lurade att i Sverige finns blåbärsbuskar som närmast kräver stegar för att rensa på bär. Enkla förtjänster. Nåra månader i Sverige och familjen försörjd för ett år framåt.

Nu kommer dom. Kineserna. På bärplockarvisum. Och monterar ner Berga by. Ja, svenska Migrationsverket är nog inte snabba som gränsmyndigheterna i Australien som skickar fuskande migranter raskt åter till sina hemländer. Även om de även där verkar åka i nån slags bungyjump fram och åter.

Nu försvinner dom: Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg, Eldris och allt vad dom heter, platserna Sven Jerring och alla storheter i radio och teve lärt oss om. Och målet i Mora. Jag kan riktigt se för mitt inre när de monterar ner skylten:

“I fäders fpår för framtids fegrar”

kines

Det går för Fasaloppet precis fom för Folvo och Faab…

Eller som signaturen www.perpula.se försöker säja med bilden

outsource

Tja, det blir kanske ingen god jul i Trollhättan i år – 2011 – där kanske man tänker att just tomten nog flyttat nån annanstans.

Ett tips är nog bättre än andra: Till USA finns nog ingen som flyttar. Den amerikanska drömmen har svalt en burk sömnpiller och försöker dra med sej även SAAB in i den sovande världen. Men för den som synat både västerlandets och Kinas biltillverkning i sömmarna står det strax klart att inga avtal i världen hindrar teknologi att nå de långa murarna land.

Så även om det är lite förvirring på svenska bilmarknaden just nu, är det nog en liten travestering av Rolv Vesenlunds lilla tandläkarsketch som bäst träffar världen med en klockren smocka:

– Volvo Sonett är en Kinesisk bil…

En Bostad utan väggar? För, varför är det så självklart att det ska heta hemlös?

By the look in your eye I can tell you’re gonna cry. Is it over me? If it is, save your tears for I’m not worth it, you see.

Ja, jag vet, det är ju så självklart att om nu alla har börjat kalla nån företeelse för ett speciellt namn, borde kanske även jag göra detsamma. Nomenklatur är nån slags förteckning över saker som behöver ha egna namn för att tingen ska kunna hållas isär från varandra. Speciellt inom tekniken är detta viktigt, anser man i uppslagsverken, men det är naturligtvis lika viktigt överallt annars också. Om man inte vill bli missförstådd. Men varför skulle ett ord som Hemlös inte kunna ge upphov till missförstånd?

For I’m the type of boy who is always on the roam, wherever I lay my hat that’s my home, I’m telling you that’s my home.

Men ingenting är egentligen så självklart.

Det är vi som innehar nån sorts boenden som anser att det är det som ska gälla för begreppet Hem. Det kan vara villor, lägenheter, bostadsrätter, hyresrum, till och med hotellrum, husvagn, husbil eller sånt som andra skulle kalla ett fritidshus för att inte vanvördigt behöva kalla det för ruckel. Och det är det som väldigt många som av en eller flera anledningar haft, blivit av med eller ännu inte fått sitt första krypin anser passar in på den gängse beskrivningen av Hem, det som i nationalencyklopedien anses som en sån självklarhet att endast avvikelserna bestäms.

Eller är det kanske texten ”… Elementet är formellt identiskt med appellativet hem och tycks som ortnamnselement äldst ha haft betydelsen ”bygd’, ”bebyggd trakt’, senare däremot sannolikt betydelsen ”gård’, ”by’. …” i ne.se som bäst beskriver det hela? Att man inte ska inskränka ett ord som ”hem” till enbart den lilla rumsenheten där vi hyser in och förvarar stora delar av vår integritet?

You had romance, did you break it by chance over me? If it’s so I’d like for you to know that I’m not worth it, you see. For I’m the type of boy who is always on the roam, mm, wherever I lay my hat that’s my home, mm, that’s my home.

Men den som nån gång träffat på en eller annan så kallad hemlös kan efter en tid bli lite förvånad över att de inte alls beskriver sej själva som hemlösa.

Nej, de med Bostad utan väggar har inget sånt där som vi andra kallar för hem. Men inte sällan förstår man att det inte är nån stor sak för dem. — No Big Deal, som det skulle kunna uttryckas på modern reklamsvenska.

Oh, you keep telling me, you keep telling me I’m your man. What do I have to do to make you understand?

Det vi andra – kanske är det du och jag – inte vill veta är att dom där som vi håller i utanförskap med ord som just Dom Hemlösa ibland kan slippa ur sej att de inte ger ett vitten för vårt sätt att leva.

Nja, kanske de bryr sej om våra normer när de behöver vigga en cigg eller ha ett par tjugor till en pilsner eller två eller kanske visar upp nån slags samhällsnormerad attityd om nån från socialens utbetalningsenhet befinner sej i närheten.

For I’m the type of guy who gives girl the eye, everybody knows. But I love them and I leave them, break their hearts and deceive them everywhere I go.

Det är när benen börjat wobbla och jag parkerar ned min mjukt formade ändalykt på en parkbänk, för en stunds vila med hakan mot händerna jag håller kryckkäppen med, som jag blir till ett neutrum för min omgivning. Gammal gubbe med käpp – eller kanske till och med seniltrilla när de sämre dagarna kallar på stadigare hjälpmedel – kan ignoreras och unga tjejer börjar prata högt om sånt man annars endast ser på facebook.

Och folket med bostad utan väggar kanske till och med anser att jag inkräktar på utrymmet i deras vardagsrum och låter mej därför lyssna till det ogenerade pratet dem emellan. Det är nu det börjar gå upp en talgdank: — De verkar ta mej tusan som om dom inte vill leva våra liv…? Så förtretligt! Och folkhemmet då, vill vi inte alla…? Miljonprogrammet? Blev det för många nollor i den framtidsvisionen, kanske?

Don’t you know that I’m the type of man who is always on the roam, wherever I lay my hat that’s my home.

– Dom har ett hem utan väggar, tänker jag i mitt snusförnuft, och alltså ska man byta ut ordet hem i hemlösa mot… Nej, det går ju inte, man kan ju inte kalla dem Vägglösa, det kan ju missförstås som nån sorts oönskade husdjur.

Inte heller Under Bar Himmel är speciellt adekvat; den som inte har ett hem brukar som oftast se till att få skydd mot regn och snö. Och sammanskrivningen Underbar Himmel verkar ju skjuta över målet.

Uteliggare funkar heller inget vidare, det är mer som nåt skällsord; en svenne som glömt nycklarna efter en rumlarnatt. Eller minnen från ungdomstiden när man var på hajk med scoutföreningen. Att gå brandvakt borde ju per defintion innebära att man inte ligger ner…

Kategorin får tillsvidare bli Bostad utan väggar!

Inte för att det är smartare. Men det finns säkert nån miljard männsikor på jorden som bor så 24-7, dygnet runt. Inga väggar, inget tak, inget golv, bara marken och under en bar himmel. Här i det fina landet med alla sina sociala moderniteter hittar vi dem i varutunnlar, källare, övergivna byggnader, visserligen med väggar omkring sej men men inge Assa-Abloy att säkra ägodelarna med.

– Wherever I lay my hat, oh oh, that’s my home, mm yeh, that’s my home and I like it that way, skriver en gång Marwin Gaye.

Men ingen ska påstå att alla som inte har tillgång till ett eget hem ”like it that way”, gillar att ha det så, bara att omgivningarna där det finns hem med väggar, tak och golv är så ogästvänliga.

För vi andra vill ju så gärna bo i vårt lilla Nimby. Den trevliga lilla förorten med sin underfundiga akronym: Not In My Back-Yard

Hur var det nu? Nomenklatur: nån slags förteckning över prylar som behöver ha egna namn för att saker och ting ska kunna hållas isär från varandra.

Nämnde jag att en del av oss har flyttat till Pitby: Put’em In Their Back-Yard.

Och visst låter det fint med ord som Grann-Samverkan? Åtminstone när man själv känner tillhörighet i grannskapet.

old ox

Svenska hjältar – anno – är det inte ett fattigdomsbevis att vi måste ha teveprogram för att hylla nån, för det vi alla borde vara beredda att göra varje dag?

Nu är det timmar kvar tills teveshowen drar igång…

Nej, missförstå mej inte. Det är klart att man ska ära den som äras bör. Men varför har det gått så långt att det plötsligt finns underlag för en dokusåpa om sånt som borde vara vardagsmat? Som borde vara det där som är så vanligt och alldagligt människor emellan att inget media finner det avvikande och intressant.

En insändare

Istället minns jag en insändare i vlt.se nåra år tillbaka. En skribent som verkar vara uppriktig. Tycker det är lite mycket av galor för annat än vardagshjältarna.

– Men ska dom verkligen behövas, tänker jag. — Är det numera så naturligt att gå omkring i avsaknad av civilkurage att när nån gör en medmänsklig insats, måste det uppmärksammas med ett årligt event?

Är det kanske så att det våld samhället begår på sjuka, funktionshindrade, pensionärer och arbetslösa, börjar krypa in under skinet på oss så till den grad, att vi finner den här sortens överhöghetens stigmatisering av svaga och utsatta människor för normaltillståndet? Att de som istället visar empati och medmänsklighet blivit lika udda som de personer som extremsportar med livet som insats?

Kåkfararen som vardagshjälte

Fars och mors dag är ju också såna där påhitt för att vi ska glädja butikernas dagskassor. Det blir alltid reklam och ett eller annat reportage inför dessa bägge dagar. Ibland även nån liten protest mot att det mer är ett köpmännens jippo än allvarligt menat till mor eller far. Att firandet kanske gör att det faktiskt blir synd om barn som saknar en eller bägge föräldrarna.Fars och mors dag är ju också såna där påhitt för att vi ska glädja butikernas dagskassor. Det blir alltid reklam och ett eller annat reportage på nyhetsplats inför dessa bägge dagar. Ibland även nån liten protest mot att det mer är ett köpmännens jippo än en allvarligt menad hyllning till mor eller far.

I samspråk med en gammal kåkfarare och före detta missbrukare dyker en sån där frågeställning upp. Han är så nära släkting det går att vara utan att kunna hitta släktskapet i nån DNA-sträng. Rösten den där spruckna som gamla alkoholister och storrökare gärna får. Nu i 60-åren klarar inte hans kropp starkare droger än nattvardsvinet och han gör på eget initiativ lite ”samhällstjänst” och sitter i kyrkan så ofta han kan. Efter 28 år på olika kåkar har han vant sej vid att sitta stilla flera timmar i rad, påstår han.

Vi har träffats med jämna mellanrum. En dag finner jag honom på löpet till en av veckotidningarna. Tittar upp ur en byggdumper där han tillbringat natten och berättar för Sveriges herrtidningsläsare om en hemlös människas vardag. En annan gång ringer brodern, polisen, och undrar om vi har plats för honom över natten. Smitit från en permisson och skulle nu överlämna sej frivilligt till sin bror, polismannen. Han somnar på soffan i vardagsrummet, tappar löständerna i ryamattan och på morgonen sitter han med en pincett för att få bort alla strån och annat skräp, när brodern polismannen ringer på ytterdörren.

Så hamnar han i Bollnäs. Nytorkad. Jobb på skrotgård. Går på AA tillsammans med känd sångerska. Ringer och berättar. Vi träffas och han berättar om kyrkvärden han blivit bekant med. Om ungar som behöver ha sysselsättning. Vet jag nånting om idrottsföreningar, kanske? På skroten finns fyra vinterdäck på fälg om jag vill köpa. Han är noggrann med att slantarna ska läggas i firmans kassaregister. Vill hålla isär eget och andras. Har alltid gjort, påstår han. Åtminstone bland de sina. Tjuvhedern är starkare än lagböckernas fina texter, förklarar han.

MOR

På underarmen hans, får jag se en allt annat än vacker tatuering: Ett hjärta och ordet MOR. Ser verkligen hemgjord ut. Kumla, förklarar han. Nu vet jag att han bara förvarats där en eller två nätter och att det knappast är sant att han hunnit få en tatuering där. Men ministrar ljuger ju om sina CVn och jag brukar inte reta upp honom om det inte är nödvändigt. Min protest får bero.

– Mor? undrar jag.

– Jag va” inte så gammal. Andra vändan. Nåt bryt och lite mer. Satt en dag och tänkte. Farsan och morsan va” ju rättskaffens och så. Brorsan snut. En annan ägde maskiner. En körde taxi. Alla rejäla och rättskaffens. Börja” fundera på hur jag själv var navlad.

– Några dar senare kom min egen födelsedag, berättar han. — Jag ringer upp mamma och tackar för att hon gjort sej besväret att föda fram mej och stått ut med allt skit jag ställt till med. Och det har jag fortsatt med. Ringa alltså.

– Det, sa morsan till mej en gång, var det enda hon kommit att förvänta sej av mej! Och att jag var den enda av sönerna hennes som tänkte på henne på sin egen födelsedag! Inte på hennes egen födelsedag, inte på hennes egna  namnsdagar och inte ens på Mors dag, utan att jag faktiskt ringde upp morsan på min egen födelsedag, inte på hennes.

– Inte för att jag ville bli grattad eller så, hade hon sagt, — men det känns så fint att bli ihågkommen utan att det är mitt namn som nån präntat på prästbetyget och nån anna som plitat in det i årets almanacka. Hon lät riktigt stolt, morsan, avslutar han sitt berättande den gången.

Nå, de är döda nu både modern och sonen.

Så kom den där dan.

Vi brukar gå till minneslunden och tända ljus på pappas och mammas respektive födelse- och dödsdagar. Jag plockar fram gravlyktor och en ask braständstickor.

– Det var igår pappa! säjer dottern och jag förstår plötsligt hur lätt det är att glömma allt som varit så viktigt.

-Vet du vad? säjer jag till dottern i ett försök att komma undan med fadäsen och berättar därpå om den gamle släktingen och kåkfararen.

Nmera får vi lov att planera in flera gravljus i vår årsbudget än vi gjort förr om åren. Det är en bra tradition, tycker jag. Man jag önskar ju att jag varit så klok att jag kommit på en sån fin sak medan min egen mamma också levde. Ett samtal bara; Tack, mamma. Tack för att du lät mej komma till livs.

Och ett tack till släktingen som till trots sitt kanske både förhärdade och förvirrade kriminella liv ändå var klarsynt nog att inse det jag inte riktigt förstått.

Så minns din mamma och pappa

Och det gör nog de allra flesta utan att just jag behöver påminna om den saken.

Men det jag vill säja är: Minns din mamma och pappa på din EGEN födelsedag. Det är hon eller han värd. En riktig vardagshjälte! Som varje dag försökt hålla dej vid liv. Som vidmakthåller livsgnistor utan att det behövs teveshower för att motivera.

old ox