Jag har nog alltid undrat vem den tror att den är som kan ”bestämma” vad andra ska tycka.
– Det är endast det som är modernt som kan bli omodernt, sa en gång Oscar Wilde. Och betänker man hur sånt som en gång var modernt för att senare bli omodernt och ännu lite senare modernt igen, kanske ett litet leendets löje kan skimra till nånstans inne bland näthinnans tappar och stavar när nån hävdar vad som är ”inne” eller inte.
Och är det inte märkligt att just de som anser sej tillhöra intellektens storheter alldeles för ofta ser sej som nån slags likare för andra att rätta sej efter? Att viss kultur är fin och annan inte. Att viss humor är rumsren och annan inte. Om nu självinsikten är att högt intellekt är ständigt närvarande så varför brister man då i insikten om människors olikheter men ändå lika värde?
Vem är egentligen den som anser sej ha rätt att ”se ner” på och kanske även stigmatisera den som ”inte håller måttet”. Att ”under bältet” ibland är oanständigt och ibland bara den starkt sömmade byxlinningen.
Alla har naturligtvis rätten att för egen räkning tycka om eller förkasta och att meddela sånt för sin omgivning. Men att därur försöka hävda inställningen att man har rätt att sätta en standard, är ungefär lika illa som att stämpla till brott eller försöka åsamka nån annan skada utifrån sitt eget tyckande; sprida rykten utan nån form av bevis för nån slags vederhäftighets giltighet eller ej.
En annan sida av samma mynt är naturligtvis att tvingande utsätta nån som gjort klart sin inställning i ett avseende för just det som personen ifråga uppfattar som irriterande eller vämjeligt. Men dessvärre finns ju forum som riktar sej vitt och brett och det måste bli upp till konsumenten att vara förberedd på utbud som kanske inte passar den egna smaken utan att fördenskull nedvärdera produkten som helhet.
En tanke
Under pappas kanske sista två år i livet – han närmar sej nittioåren – händer det där som tycks bli allt mer vanligt: En stroke. Men allt tycks fungera. TV-tittandet på nyhetssändningar, underhållning och program med mycket humor funkar för honom.
Allt utom talet. Ögonen och ansiktet visar att han förstår men munne kan inte formuleras kring gillandet. Istället ett litet linjerat A6-block och egenhändigt stulna blyertspennor från IKEA-varuhuset. Det blir allt mer av korsordslösande om dagarna. Välskrivning har kanske aldrig varit hans främsta skolbetyg men versalerna är fortfarande tydliga och de bokstäver han närmast alltid använt i vuxna livet. Stora bokstäver fungerar alldeles utmärkt i korsorden. Men kanske lite mindre bra när ett snabbt meddelande ska präntas på det linjerade lilla skrivblocket. Visserligen är Melins stenografi närmast samtida med fars skolgång men knappast nåt folkskolan lärde eleverna.
Snabba men underfundigt och till synes väl genomtänkta repliker kan jag ännu minnas pappa för. Ett långt liv ger ju fördelen att känna igen tillfällen när man kanske lärt ett bra talesätt eller till och med olika varianter för att lämna snabba svar vid annars nog så udda tillfällen. Han hänger upp ett par välfyllda blåbyxor på en krok på hatthyllan i hallen, tygsöljan brister och oljudet när alla verktyg, spikar och annat bråte far i golvet är minst sagt öronbedövande. Medan vi andra räds tanken att tredje världskriget nog brutit ut tittar far på sina arbetsbyxor, gör inte en min av att ta upp dem från golvet utan utbrister istället: — Det var ju tur jag hann kliva ur byxerna, annars hade jag nog slagit ihjäl mej…
Trots stroken finns humorn och den snabba uppfattningsförmågan länge kvar. Men vad hjälper snabbheten när tryckbokstäverna kantorn lärde ut i kyrkskolan tar så lång tid att pränta? Åh, vilken frustration han genomlider. Ibland nästan gråtfylld besvikelse om nån annan hinner före med ett bra skämt, kanske till och med samma roliga formulering pappas trubbiga penna nästan hunnit formulera.
Och vi lider med honom.
Ibland undrar jag om det är samma frustration som får en del människor att rynka på näsan åt somliga skämt eller inför underfundiga tankar som presenterats. Att de helt enkelt först inte förstår och när poletten slutligen faller på plats, har också alla andra skrattat färdigt eller bejakat och vad återstår då för den som inte varit snabb nog i vändningarna? Tja, kanske endast att kritisera skämtets innehåll och bärighet; det gäller ju att få över nåra av de som roats av skämtet, till kritikerns egen skara.
Så spännande det är med den nya svenskan. Hade jag resurserna skulle jag flytta till Rinkeby för att få lära alla nya ord och se hur kanske fyrtio olika språk gör allt för att förstå alla andra och hellre kopplar ett utseende till en ny rolig formulering eller ett smartare uttal än att rädas olikheten.
Lämna en kommentar
